"ODIR"
Signed and dated 1957 verso. Canvas 195 x 97 cm.
Galerie Denise René, Paris.
Galerie Denise René, Paris, "Cinq Scandinaves", 22 February - 6 April, 2002.
Centro Atlántico de Arte Moderno, Gran Canaria, cat. no. 132.
Det har alltid varit svårt att på ett enkelt sätt placera Olle Baertlings konstnärskap i en specifik –ism eller konstnärsgruppering i den svenska konsthistorien. Han var en självständig konstnär som stakade ut sin egen väg både i livet och i konsten. Olle Baertling upplevde länge att det fanns ett motstånd mot hans konst, han var ”den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla”, i Sverige. Många konstnärer har förstås upplevt motstånd då de innovativt och nyskapande presenterat något nytt för publiken, men i Baertlings fall kan man kanske känna att det var orättvist och småsint eftersom han till skillnad från många av de samtida konstnärerna nådde långt utanför sitt hemlands gränser redan under sin livstid. Med utställningar över hela världen från 1950-talet och fram till sin bortgång 1981 placerar sig Baertling på en egen internationellt känd nivå som svensk, där man kan nämna några få andra som t ex Öyvind Fahlström och Claes Oldenburg.
1950-talet var Olle Baertlings viktigaste decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med den nya på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade Baertling i sitt ”stall” av konstruktivister”. Baertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. När Baertling väl försvurit sig åt det nonfigurativa, börjar han ”konstruera” tavlor. Från geometriska grundelement byggde han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och ”den öppna formen” föds. I begreppet ”den öppna formen” strävade Baertling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta, allt som fanns i bildytan förs ut i ramkanten och vidare. I den konstkritiska essän ”Svensk konst efter 1945” skriver Olle Granath:
”Bekantskapen med Auguste Herbin visade Baertling vägen till det nonfigurativa måleriet som han snart skulle komma att ge sin personliga prägel med oavslutade, triangelliknande former och en kraftfull och avvikande kolorit. De oavslutade trianglarna, det som Baertling själv kallat ’öppen form’, bidrar till att man aldrig upplever några relationer som den mellan för- och bakgrund i målningarna. En sådan relation betraktar Baertling som ’naturalism’. Det centrala målet för honom är att eliminera varje möjlig referens till något utanför bilden själv. Bildens uttryck skall uteslutande finnas i spänningarna mellan färger och former. De svarta band som separerar de olika färgerna är inte de räta linjer som de först verkar vara utan båglinjer så avpassade att de skall kompensera den optiska expansion respektive kontraktion som finns hos olika färgtoner. På detta sätt bygger han upp en intill plågsamheten spänd bild som utesluter varje upplevelse av dekoration.”
En mycket träffsäker beskrivning av Baertlings konstnärskap. Olle Baertling ville inte omskapa världen. Men han ville locka fram dynamiska krafter som vi individer kan styrkas av efter eget behov och egen förmåga. Man har beskrivit honom som en humanist som skapade ett eget universum. Till skillnad från modernisterna i början av 1900-talet ville han inte förändra världen med sin konst. I en artikel i tidskriften Arkitektur skriver Baertling: ”Den skapande konstnären är fri och måste vara i sitt skapande. Han har intet att göra med något annat, det sociala, det politiska etc. Överhuvudtaget intet att göra med samhället och dess kompromisser. Han har bara att göra med den inre verkligheten, de krafter som styr allt, osynliga, men icke desto mindre människans största kraftkälla och verkliga realitet, förutsättningen för allt framåtskridande, skapare av den kultur vi kallar vår.”
Auktionens "ODIR" har allt det som Baertling vid denna tid eftersträvade; spetsarna samlas i ett hörn som drar till sig blicken, en laddad punkt som sen kastar blicken åter i kraftig rekyl. Färgernas styrka bidrar till intrycket av verket där långsträckta triangelformer driver upplevelsen och man sugs in i trianglarna som blir explosiva och får betraktaren att nästan tappa andan.
Olle Bærtling was born in Halmstad in Sweden and is most notable for his painting and sculpture. Bærtling studied like Bengt Lindström in Paris for André Lhote and Fernand Léger. His first exhibition took place in Stockholm in 1949. Bærtling works foremost in a geometric, non-figurative style, approaching his art as a scientist would his research. In 1956 Bærtling discovered his open form, the open trangle with sharp angles which express speed. When in 1956 he positioned the apex of the triangle beyond the boundaries of the frame, the canvas became merely a segment of an event occurring beyond our visual field. The sense of speed is emphasized by the colour, which gives the impression of higher velocities the closer to the triangle’s apex. Black outlines are strong characteristics of Bærtling’s art, while they may seem straight, they actually bend inwards towards the large fields, counteracting their outward pressure. Colour was also essential to Bærtling’s work, whereby it was imperative that they could not be found in nature and were not associated to any form or object. Thus Bærtling only utilised secondary colours: violet, orange, green, and Bærtling-white (a week green-tinted colour). His open form is most evident in the sculptures he made from 1958 onwards. Bærtling consistently delved into the interplay between colors and shapes, remaining unaffected by external artistic trends throughout his life. Today, we can see how artists such as Ann Edholm have been inspired by Bærtling's creations.
Read more