Jan Håfström

Christina Palmring beskriver det aktuella verket i texten "Minnets koreografi": "Sedd uppifrån är labyrinten en uppmaning till logoken och den empiriska undersökningen: upfatta mönstret; hitta rätt väg; bli en råtta. Inifrån är labyrinten panik och ren skräck, ett famlande efter tråden. Men den är också en uråldrig mytisk konstruktion, arkaisk tycks den svara mot en inre, psykisk struktur. Att gå vilse i det barocka mellanting av natur och byggnadsverk som är en labyrint ä att gå vilse i sig själv. Den är en bild av terrängen som landskap och minne.
Labyrint från 1981 har formen av ett labyrintspel, den låda som för datorernas tid påstods träna finmotorik och reaktionsförmåga, en modell för tålamod. Men i Håfströms objekt är själva den labyrintiska gåtan borta, dold i lera. Kvar finns stoppar och passager i ett symmetriskt mönster; runt stopparna och längs ramen löper linjer av kol som ett slags minnets spår avsatta som grafiska lämningar. Runt den fasta strukturens fragmentariska öar har markeringar dragits, som för en arkeologisk utgrävning i glömskans träsk.
Det isolerade cirklandet runt i den lerartade färgen påminner om det minutiösa ordnandet av sugstenar som Beckert låter Molloy genomföra för att ge den magiska upprepningen en illusion av struktur och mening. I Labyrint är sökandet det tafatta, sliriga omkringhalkandet i leran, upprätthållet av några vaga konturlinjer och fasta punkter som kanske är rester av en labyrint, ett inringande av den modd som bildar minnesöar i vårt grumliga medvetande. Och under den flerskiktade färgen öppnar sig ett hål mot en horisont som lyser av ett kylbergskt ljus..."