A highly important and rare Louis XV silvered brass five-light chandelier attributed to Pierre Boulanger, Paris c 1750.

En stor raritet
Ljuskronor i försilvrad eller förgylld mässing från rokokon är ovanliga. Ännu mer sällsynt är möjligheten att identifiera en tillverkare. Auktionens ljuskrona, som aldrig tidigare publicerats är en sådan raritet.
Mest kända är Jacques Caffiéris (1678–1755) bägge signerade, förgyllda kronor, en daterad 1751, idag i Wallace Collection, London och ett par tillskrivna honom i Bibliothèque Mazarine, Paris, ursprungligen beställda för Madame de Pompadour. Mindre känd är den försilvrade krona utförd av Boulanger i de svenska kungliga samlingarna vilken idag hänger på Drottningholms slott.

Ljuskronan på Drottningholm
Auktionens ljuskrona är att betrakta som ett syskon till kronan i de kungliga samlingarna. Drottningholmskronan, HGK 261, har en väldokumenterad historia. Arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz inköpte kronan i Paris 1754 hos förgyllaren-ciselören Boulanger. I slottsarkivet finns till och med hans detaljerade räkning bevarad. Kronan, tillsammans med två par appliquer samt ett par eldhundar, likaledes försilvrade, beställdes inför inflyttningen till det färdigställda Stockholms slott 1754 och placerades i kung Adolf Fredriks nyinredda kabinett. År 1777 lät kung Gustav III flytta ensemblen till Blå garderoben på Drottningholm där kronan sedan dess hängt.

Avancerad konstruktion
Intressant nog finns alltså en exakt motsvarighet till auktionens ljuskrona på Drottningholms slott. En noggrann undersökning av båda kronorna, sida vid sida, i samband med katalogiseringen visade att de är i det närmaste identiskt lika både i utformning, mått, dekor och konstruktion
Kronorna är burformade, uppbyggda av djärvt slingrade rocailler, blad samt blommor och med fem vridna ljusarmar. Till skillnad från Caffiéris kronor har de ingen inre stomme av järn utan kronorna är konstruerade av separat gjutna delar vilka är sammanfogade som ett intrikat pussel kring fem större rocailleformade element. För att få stadga är flera delar hopfogade med urfasning i bägge ändar i fogen, "halv i halv". För att få extra stabilitetet är fogarna även spegelvända i förhållande till varandra. Bägge kronor uppvisar denna speciella fog med överenstämmelse i mått, vilket också gäller alla muttrar och skruvarna av järn. Ljuskronornas synliga stomme har en slät polerad insida, medan vissa partier som ej syns har lämnats rå och obearbetad. Upphängningsöglan avviker obetydligt men är på båda kronor ringformad.
Varje ljusarm har vid basen dekorativa kvistar med blommor fästade med en varsin skruv. På Drottningholmskronan finns ett hål att positionera kvistens ände i, något som auktionens krona saknar, vilket är en av få skillnader mellan ljuskronorna.
Att de bägge ljuskronorna skulle kunna tillverkats hos olika hantverkare får anses som uteslutet. Hopmonterade som ett stort pussel av ett oräkneliga, lösa, gjutna delar gör att någon liten avvikelse är att vänta samtidigt som all överenstämmelse ej kunnat uppnås av två separata tillverkare.

Argent haché – försilvrad mässing
Medan termen argent haché för försilvrade föremål idag helt försvunnit i Frankrike är Boulangers räkning ett talande bevis för att termen användes på 1700-talet. I Sverige fastnade uttrycket och kom att både beteckna en metod att försilvra på mässing och att generellt beteckna försilvrade föremål. För att förhindra förväxling med äkta silver infördes här stämpeltvång 1762 för ”det så kallade Argent Haché eller med Silfwer belagde Mässings-Arbete”. Alldeles färsk forskning har visat att termen också användes i Holland vilket understryker att argent haché var del av en vedertagen terminologi med vid spridning.

Frågan om basmetallen är intressant, uttrycket förgylld (försilvrad-) brons har med tiden blivit det gängse världen över fast det egentligen rör sig om mässing. På 1700-talet användes termerna mässing och brons parallellt även om den senare tycks ha dominerat inom vissa yrkesgrupper. I båda fallen rör det sig om gula kopparlegeringar där kopparn legeras med zink respektive tenn. Koppar var det centrala och dyrbara, i Frankrike infördes en skatt mellan mars 1745 och februari 1749 på alla legeringar med koppar och föremål skulle stämplas med ett krönt C ('C' couronne).
Getty museet har genomfört en analys av alla ”bronser”, beslag, appliquer etc, i sina samlingar från barock- och régenceperioden och där framkom att basmetallen i alla exempel var mässing i strikt mening. Att räkningen från 1754 talar om ”Bronze” är därför inte förvånande även om det i realiteten rörde sig om mässing som försilvrats.

”du dernière Goût”
Ljuskronan Adelcrantz inköpte 1754 skulle hänga i kung Adolf Fredriks kabinett, detta var ett prestigefullt rum med hög dignitet och dess inredning skulle därför vara av högsta mode.
Boulangers räkning talar om att kronan utförts enligt senaste smak, ”du dernière Goût” [sic], och så är verkligen fallet. Ljuskronorna kan ses som ett skolexempel för rokokons estetik. Deras upplösta, genombrutna och asymmetriska form, som döljer konstruktionen, ger en lätthet och skapar en kontinuerlig rörelse accentuerad av dekoren och det udda antalet ljusarmar. Jämför man kronorna med de ovan nämnda av Caffiéri framstår de senare som mer ålderdomliga i sin uppbyggnad med en markerad mittstam, enligt barockens schema, även om dekoren flödar av rokokons rocailler och bladverk.
Ingen direkt förlaga har kunnat hittas till auktionens krona och Drottningholmskronan, men deras utformning för tankarna till den kanske mest inflytelserike formgivaren under perioden, Juste-Aurèle Meissonnier (1695 – 1750). Hans djärva formspråk och lekfulla rörelse präglar kronornas komposition.
Inte bara designen var av senaste datum utan så var även försilvring som kring 1750 åtnjöt en kort popularitet inom den franska inredningskonsten. I Tyskland fick modet större fäste och det tyskfödda svenska kungaparet kom därför att uppskattade det.
Slitaget på silverytan för att hålla den putsad gjorde att många av föremålen snart förgylldes över och större bevarade föremål är mycket få, till dessa sällsynta föremål kan nu läggas ännu en försilvrad krona tillika identisk med kronan på Drottningholm.

Boulanger, en familj förgyllare-ciselörer
Boulanger (även Boulangé) var en familj förgyllare och ciselörer. Deras verkstad låg på Rue de la Verrerie vid skylten ”Au Saint-Esprit”. Räkningen 1754 är undertecknad av pappa [”Pere”] Boulanger vilket avser Pierre. Hans adresskort ger en tydlig bild av verksamheten: ”tillverkar och säljer alla typer av föremål både förgyllda och i argent haché, såsom brasgarnityr, bordssurtouter…,lyktor…”.
Utförandet på de föremål som inköptes 1754, liksom hos auktionens krona skvallrar om att tillverkningen höll hög kvalité. Verkstaden kom sedermera att övertas av sonen Louis-Barthélemy. Då han dog gifte änkan om sig, ”konserverades” som vanligt var, med förgyllaren Nicolas-Joseph Aimé, som på detta vis blev mästare 1783. Att verkstaden uppfyllde högsta krav framgår även av att Aimé hade samarbete med Louis seize-periodens främsta bronsgjutare och förgyllare som Pierre Gouthière och Francois Rémond.