"Tre ynglingar"
Signed Hjertén. Executed 1935. Canvas 73 x 60 cm.
Konstakademien, Stockholm, 1936.
Skånska konstmuseum 1938.
Moderna Museet, Stockholm, "En retrospektiv utställning av målningar", April - May, 1964, cat no 101.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Sigrid Hjertén", 17 March - 28 May, 1995.
Liljevalchs Konsthall, exhibition catalogue, "Sigrid Hjertén", 1995, illustrated in color p.84 and in black and white p. 228.
Efter återkomsten till Sverige i slutet av 1920-talet efter nästan ett decennium i Paris, drabbades Sigrid Hjertén av en psykisk kollaps. Hon lades in på Beckomberga mentalsjukhus där hon under lång tid var i det närmaste katatonisk och oförmögen att måla. Isaac försökte uppmuntra henne genom att ta med sig dukar och färger. Så småningom förbättrades Sigrids tillstånd och hon började använda penslarna igen. Under det tidiga 1930-talet tillbringade paret Hjertén/Grünewald återkommande somrarna på den franska Rivieran och målade tillsammans, sida vid sida.
De målningar som tillkommer de följande åren bär på en expressiv målerisk styrka, där färgen i sig har tagit över huvudrollen från eventuella modeller och vyer. Intensiteten tilltar och hon blir ett medium för färgernas krafter.
Hjertén fick uppleva ännu en resa till Södern under en tillfällig förbättring i sitt hälsotillstånd. Det var till Sicilien 1934, alltså året innan den aktuella målningens tillblivelse. Hjertén hade då en provisorisk ateljé inrymd i våningen och här tillkom efter hemkomsten från Italien-resan just dessa nästintill impressionistiska minnesbilder.
Sonen Iván skriver i sina "Minnesanteckningar" om sin mors speciella piktur i målningarna "som i rent visionära skapelser blir något av deras signaturmelodi, ett slagregnsliknande skimmer från en regnbågsfärgad palett". Hennes snedställda penseldrag skapar en yta med skimrande rörliga färger. Sigrid Hjerténs färgval är spännande och djärva på 1930-talet, hon använder paletten på ett unikt och nyskapande sätt. Flera gånger i sitt liv vågade hon experimentera som få konstnärer i sin generation, under 1910-talet som expressionistisk avantgardist och på 1930-talet som färgexplosiv skildrare av sin omgivning.
På sätt och vis kan man säga att "Tre ynglingar" är ett känslosamt avsked till en värld med färger och stämningar som hon alltmer gått upp i med former som kan tyckas upplösta i nya nästan extatiska bilder.