Magnus Rommel

Utförd under Karl XII:s polska fälttåg 1701-1706. Ryttaren till höger i bilden föreställer en postiljon. Längst med stranden är skansar uppförda. Till vänster i bilden har troligtvis bygget av ett brofäste påbörjats. Stadens olika byggnader är fullt identifierbara. Rommels kända teckningar förvaras på Krigsarkivet. Den aktuella teckningen är det enda originalverk av Magnus Rommel som någonsin bjudits ut till försäljning.

Magnus Rommel är tidigast nämnd som en av de konstnärliga medarbetarna i Olof Rudbecks botaniska bildverk Campus Elysii, i vilket världens alla kända växter skulle avbildas, vars upplaga förstördes i branden i Uppsala 1702. 11 av de ursprungligen 12 folio volymerna innehållande originalritningarna förvaras idag på Uppsala universitetsbibliotek. Magnus Rommel utförde 212 av de sammanlagt 3500 planscherna. 1704 övergick Rommel till fortifikationsstaten. Efter grundläggande utbildning med inriktning på Östersjöprovinserna, placerades han 1705 som löjtnant vid Ingermanländska Dragonregementet. Efter att ha praktiserat sitt yrke under det polska fälttåget utnämndes han 1707 till flygeladjutant hos Otto Wellingk, därefter tjänstgjorde han vid Adam Philipp von Krassows armé i Polen 1708–1709. Han överflyttades vid årsskiftet 1710 till fortifikationen i Pommern. Som generalkvartermästare vid Magnus Stenbocks armé deltog han i slaget vid Gadebuch 1712 varefter han vid kapitulationen vid Tönningen kom att bli dansk krigsfånge under sex år (1713-19). Ett av hans mer kända verk är praktkartan från 1712 över slaget vid Gadebuch, Sveriges sista stora seger i det stora Nordiska kriget, med insprängda realistiska scener, en av de äldsta kända avbildningarna av hur den karolinska arméns soldater såg ut på 1710-talet. I fångenskapen utförde han en serie ”Projecte zu Cartouchen auf Carten und Rizze von den märckwärdigsten occasionen bey der Schwedischen Campagne in Mecklenburg und Holstein (1713), i vilken de svenska vapnens skiftande lycka fram till slaget i Tönningen framställs. Flertalet av Rommels arbeten finns bevarade i Krigsarkivet. Rommel återkom till Sverige 1719 och utnämndes följande år till major vid fortifikationen med placering vid den Skånska armén. År 1721 blev han major vid fortifikationen i Stockholm.

Staden Sandomierz, belägen vid floden Weichsel i sydöstra Polen, är Polens äldsta stad. Den var länge en av de mest betydande polska städerna - politiskt, ekonomiskt såväl som kulturhistoriskt. De flesta praktfulla byggnader uppfördes under barocken. Katedralen som utgör ett landmärke byggdes 1360. Stadens gyllene era kom till ett slut när svenskarna invaderade staden 1655 under Karl X Gustafs polska krig (fig. 1). De svenska trupperna sprängde slottet och skapade i övrigt stor skada på många hus. Under Stora Nordiska kriget (1700-1721) kom staden återigen att få stor politiskt betydelse.

Efter nederlaget vid Kliszow 9 juli 1702 retirerade August II, kung av Sachsen/Polen, med sina trupper till Sandomierz. Under hösten och vintern närmade sig Karl XII Sandomierz vilket ledde till att August retirerade därifrån. I ett brev till Magnus Stenbock den 26 november skriver kungen:

”Våra vittiner och pråmar är nu mest alla förbi Sandomir och … Jagh ämnar den del regementet låta gå öfver [strömmen] ved Sandomir, att gå her ovantill och föda sigh, …”.

Svenska framgångar under kriget i Polen hade lett till att ett växande antal polska stormän hade bytte sida, vilket kulminerade i bildandet av Warszawakonfederationen den 16 februari 1704 och valet av den svensk-stödde vojvoden av Poznan, Stanisław Leszczyński, som ny polsk kung den 2 juli 1704. August II hade dock fortfarande stöd av vissa polska stormän, vilka vid ett möte i Sandomierz bildade Sandomierzkonfederationen den 20 maj 1704 ”till skydd för den katolska tron, Konungens majestät och hela republikens frihet”. August hade därmed försäkrats om att kunna behålla den polska kronan även om han skulle avsättas av en riksdag i Warszawa. Det viktigaste resultatet av mötet var att August av de församlade erhållit frihet att utan republikens tillstånd sluta förbund med utländska makter och att låta utländska hjälptrupper föras in på polsk mark. Därigenom kunde han ta hjälp av Ryssland i striden mot svenskarna. Konflikten mellan de två lägren ledde till det Polska inbördeskriget (1704-1706) där Warszawakonfederationen stöddes av Sverige och Sandomierzkonfederationen av Ryssland.

August II gjorde nu allt i sin makt att förhindra en kommande kröning av Leszczyński till kung. Han hade låtit befästa Sandomierz och spritt ett rykte om att han ämnade ha staden som sin bas för att på så vis locka dit den svenska armén från Warszawa. Detta framgår av en brevväxling mellan Georg Wachschlager (1648-1720), statssekreterare vid Karl XII:s högkvarter och Generallöjtnant Arvid Horn (1664-1742), kungligt råd och svensk fullmäktig till konfederationsriksdagen i Warszawa:

"H:r Cardinalen berättade, huru den afsatte konungen nu grepo till de yttersta medel, han kunde uptänkja till at förhindra walet. Han läto befästa Sandomir och anstälte sig, som wille han sig där fast sättia, men sökte i siälfwa wärket allenast därmed at låcka H:r Generalen Rheenschiöld dijt efter sig, på det, sedan han där lemnat denne sitt infanteri att nappas med, kunde han siälf i medlertid med sitt rytteri och alle de Polackar han öfwerkommo, stiäla sig hijt utföre åt Warschau till at bryta walet, och kasta Confoederationen öfwer ända."

Med målet att August skulle besegras och Sandomierzfederationen upplösas, tågade den svenska armén strax efter tronvalet från Warszawa längs floden Weichsel söderut och nådde mot slutet av månaden staden. Med sig hade Karl XII en stor del av den svenska krigsmakten, under befäl av Magnus Stenbock och Carl Gustav Rehnskiöld. Vid Rehnskiölds ankomst till Sandomierz hade August utrymt staden och förstört bron över floden Weichsel och begivit sig mot Warszawa. Den 22 juli inträffade den svenska huvudarmén vid Sandomierz och korsade floden en vecka senare. Rehnskiölds avdelning lämnades kvar under det att Karl XII och huvudarmén tog upp jakten på August. En rysk-polsk-sachsisk armé samlades sedan vid Polotsk, en annan allierad armé i Sachsen, och en tredje allierad styrka under befäl av general Otto von Paijkull avancerade fram mot Warszawa, där Leszczyński uppehöll sig. Paijkulls sachsisk-polska styrkor nådde fram till utkanterna av Warszawa i slutet av juli 1705, där de sedan besegrades av svenskarna i slaget vid Rakowitz. Armén vid Polotsk hindrades att marschera västerut av svenska styrkor under Adam Ludwig Lewenhaupt. Således kunde Leszczyński krönas till kung av Polen i Warszawa i oktober 1705. Det polska inbördeskriget slutade med seger för Stanisław I Leszczyński igenom Freden i Altranstädt i Sachsen 1706, där August II tvingades avsäga sig den polska kronan, erkänna Leszczyński som kung av Polen och skilja sig från det ryska förbundet.