Evert Lundquist

Evert Lundquist fick betydande framgångar utanför Sverige och rosades ofta av kritikerna, men han insåg snart att en internationell karriär som konstnär inte var värt sitt pris och bestämde sig för att stanna i Sverige. Hans ateljé i Kanton i Drottningholm blev hans plats på jorden. Lundquist har själv beskrivit hur arbetet i Drottningholms-ateljén präglades av en ständigt stegrande känsla för naturen och försöken att uttrycka denna naturkänsla i överensstämmelse med färgen. Under en period får skapandet en pastoral prägel inspirerad av naturen i omgivningarna kring ateljén – skörden, skördemannen och husdjuret. De gula färgerna skiftar från gräddgult över till ockra till grågult och lilagrått och sen åt det varma hållet till rosa, tegel, engelskt rött och bärnsten (Rolf Söderberg i Bonniers små konstböcker, 1962).

När Lundquist 1960 blev utnämnd till professor och antagen som lärare i måleri vid Konsthögskolan var han 56 år. Den tioårsperiod som han hade framför sig blev av största betydelse, hans arbetslust var på topp och kulturklimatet i Sverige började förändras. Publiken och kritikerna hade länge fokuserat på det konstruktivistiska, men nu återupptäcktes det expressiva. Evert Lundquists kraftfulla penselföring och pastosa färg fick honom också att framstå som en självständig abstrakt expressionist. I princip är en Lundquistmålning tillgänglig i ett enda ögonblick. Man läser av den som en omedelbar helhet och långsamt tar något form inför vår syn. Så har också målningen vuxit fram i skikt på skikt av pastos, sinnligt skön färg pålagd i relief. Figurerna eller tingen som avbildas är tillfälliga och anonyma uppenbarelser.
Lundquist sysselsatte sig med motivet ”Grisen” under flera år. Den finns som olja på duk i flera versioner, torrnålsgravyr och som litografi. Auktionens målning, ”Grisen II” (eller Stilleben I) samt målningen ”Grisen” ställdes ut hos Galleri Gummesons i april 1962. DNs konstkritiker Torsten Bergmark hade svårt att hitta orden för att beskriva det intryck utställningen gjorde på honom: ”Likheten med grottmålningar sträcker sig längre, den finns i färgens koncentration på huvudsakligast rött, svart och gult och framför allt i den extrema realism, som inte stannar vid illusionen utan utmynnar i magin. Lundquists gris överträffar alla grisar i grisighet, men den är också något annat. Inte en "över-gris" - inte "en gris i sig", inte ett symboldjur. Hur skall man uttrycka denna betydelse som han förstår ge åt sina enstaka föremål och figurer? Den har något att göra med den oerhörda faktiska, materiella och andliga existens han ger dem."