Gunnel Wåhlstrand

Under tredje året på Kungliga Konsthögskolan började Gunnel Wåhlstrand måla i tusch, ofta med fotografisk förlaga från filmer, gamla klassfoton och sina egna familjebilder. Hennes examensarbete, 2003, bestod av sex målningar som hon arbetat med dagligen under två år. Tre av dessa ingår numera i konsthallen Magasin 3 Stockholms samlingar, hon är också representerad på Moderna Museet i Stockholm, Malmö Konstmuseum och Uppsala Konstmuseum. Wåhlstrands samlade produktion utgörs fram till idag endast av ett trettiotal målningar, vilket bidrar till att hennes verk är så oerhört eftertraktade. Utställningen på Parasol Unit i London 2011 var en stor succé och sedan dess uppmärksammas hennes stämningsfulla måleri även utanför Sveriges gränser. Hon har hyllats i den brittiska tidningen The Guardian som även beskrivit hennes bilder som bitterljuva fragment av förlorade ögonblick med drag av ”Bergmansk melankoli”.
Själva arbetsprocessen är hård och tidskrävande. Wåhlstrand har valt tusch och med det följer enorma krav på disciplin och arbetsmoral. Sakta, sakta växer de stora bilderna fram. Tuschen läggs på i tunna lager vilket ger bilderna ett vackert djup och en sidenmatt yta. Eftersom tuschet är permanent så kan Wåhlstrand aldrig ångra något av de penseldrag hon fäst på pappret – ett misstag och hon måste börja om. Målningarna laddas med koncentration och de minnen som arbetsprocessen väckt hos henne.
Det som karaktäriserade hennes tidiga verk var sökandet och närmandet av den far hon aldrig lärde känna. Wåhlstrands far gick bort när hon bara var något år gammal och genom att bläddra igenom familjens fotoalbum öppnades dörrar till den värld där hennes far hade ingått. Detta tidiga porträtt föreställer dock en okänd ung pojke, jämngammal med hennes far. Vi får känslan av att hon velat komma in under huden, undersöka hans blick och få veta vad som rör sig därinne i hans unga huvud. Detta totala fokus på pojkens ansikte skiljer sig ifrån de målningar som hon senare skapat eftersom hon där placerat sina figurer i en kontext genom att även skildra de tidstypiska miljöerna. Här har hans person dock lösgjort sig ifrån det förflutna och det mjuka ansiktet har fått något tidlöst svävande över sig.