Antoni Tàpies

‘Far from the cliché that people have formed of the artist, with all its onus of originality, personality, style, etc., that allows the work to speak in the outside world, for the author there is, above all, a core of more anonymous thought, of collective thought, of which he is no more than the modest servant. This is surely the area where the wisdom that understands all the ideologies and fateful contingencies of the world must be stored’
ANTONI TÀPIES

I verket “Petit vellut vermell” (katalanska, ungefär Lite röd sammet) har Tàpies använt sig av betong och sammet på duk, material som inte bara ger en tydlig textur utan också berättar en historia om tidigare händelser, människor och liv. Det tredimensionella verket påminner nästan om en arkeologisk utgrävning där vi genom de olika lagren tar oss igenom historien.
I den röda sammeten syns tydliga fotspår men med fötterna placerade åt fel håll. Tàpies utförde ”Petit vellut vermell” 1964, ett år som var mycket händelserikt i världen: supermakterna första rymdfärder dominerade nyhetsflödet, raskampen rasade i många stora städer och President Lyndon Johnson trappade upp USA:s delaktighet i Vietnamkriget. Kanske visar Tàpies felställda fötter på att världen var på väg åt fel håll eller är det en mer allmängiltig hänvisning till svårigheten att välja rätt väg i livet?
Den röda färgen i kontrast mot den mörka bakgrunden, som förekommer så ofta i Tàpies verk, anspelar också på det blodiga våldet under det spanska inbördeskriget som pågick under hans uppväxt. De blodiga och skadade stadsmurarna i Tàpies födelsestad Barcelona var symboler för en lika skadad och förstörd civilisation. Genom att skapa skönhet av restmaterial i sin konst ger Tàpies verk hopp om läkning för efterkrigstidens Europa. Han väjer inte för samhällets ärr och skador men visar hur starka kreativa krafter kan födas ur förstörelse – ett viktigt budskap under Francos brutala 60-tal.
"Petit vellut vermell” är ett mycket fint exempel på Tàpies ”matter paintings” (en teknik där pastost måleri blandas med andra material som sand, lera, cement etc). Genom att använda dessa okonventionella, lågt stående material förkastade konstnären alla traditionella tolkningar och tvingade betraktaren att möta verket utan konsthistoriens glasögon. År 1964 är kulmen på Tàpies informella period, en banbrytande och viktig epok i hans konstnärskap.