Isaac Grünewald

”Förenkling, storhet, uttrycksfullhet, klarhet”. Dessa fyra honnörsord inleder Isaac Grünewalds expressionistiska manifest Den nya renässansen inom konsten från 1918 och de står sedan dess som ledstjärnor över hans fortsatta konstnärskap Så ock på 1920-talet, en period då klassicism snarare än expressionism annars var i ropet som det modernaste i den moderna konsten. Hans stora paradmålning från Göteborgsutställningen 1923, Omfamningen, är en av hans mest klassicerande oljemålningar. Men den är som synes inte mindre expressionistisk för det.

Omfamningens tillkomst beskrivs bland annat i den tjeckoslovakiske konsthistorikern Josef Paul Hodins bok Isaac Grünewald, utgiven 1949 och byggd på personliga samtal med Grünewald från 1935 fram till konstnärens död 1946: "En episod från Göteborgsutställningen illustrerar Grünewalds arbetsförmåga. Grünewald kände, att hans vägg saknade en större målning, som kunde bygga upp hans övriga dukar. Han hade länge burit på en idé att göra en större dekorativ komposition efter Omfamningen, en av illustrationsteckningarna i Levertins Kung Salomo och Morolf. Han hade några dagar på sig, innan väggen skulle vara färdighängd och började lägga upp kompositionen i sitt lilla hotellrum. Målningen Omfamningen kom till under ett par arbetsamma dagar och nätter och hängdes upp på utställningen i vått skick." (s. 146.)

Göteborgsutställningen 1923 (som officiellt hette Jubileumsutställningen i Göteborg) är en av de största uppvisningar av konst, design och arkitektur som har arrangerats i Sverige. Den pågick i fem månader och hade över 4 miljoner besökare. Liseberg, Göteborgs Konstmuseum och Svenska Mässan är några av stadens landmärken som byggdes till den kolossala multiutställningen.

För Grünewald personligen var den också något av en comeback, eftersom han 1920 hade bosatt sig i Paris med hustrun Sigrid Hjertén och deras son och barnflicka, vilket för konstnärsparet hade inneburit ett mer sparsamt deltagande på svenska utställningar än på det hektiska 10-talet. Dessutom ledde Göteborgsutställningen i förlängningen till Grünewalds genombrott som monumentalkonstnär, även om utställningen i sig var av tillfällig karaktär och alla hans vägg- och takmålningar som visades där efteråt lades undan i magasin.

I skulpturhallen vid entrén till Göteborgs nya konstmuseum ackompanjerades Carl Milles skulpturer av Grünewalds tre färgstarka takplafonder, vardera sex meter i diameter. Hans sju yllefresker, vardera 18 kvadratmeter stora, täckte väggarna i en av paviljongerna.

Störst uppseende av alla konstutställningarna väckte en stor genomgång av den samtida modernismen under titeln Nordisk Konst, där Grünewald var väl representerad med Omfamningen jämte ett antal
andra oljemålningar. Slutligen förstärktes hans framträdande position på Göteborgsutställningen av den karakteristiskt sensuella och koloristiska illustration som prydde framsidan på programkatalogen.

Enligt konstnärens son Björn Grünewald, född 1940, var det utställningskommissarien Axel Romdahl som i slutskedet av förberedelserna inför öppnandet i maj 1923 bad Isaac Grünewald att göra ytterligare en målning för att fylla en tom väggyta under hängningen av Nordisk Konst. Grünewald valde
motivet Omfamningen som han 1922 hade tecknat som illustration till dikten Salomo och drottningen av Saba i Bonniers nyutgåva av Oscar Levertins (1862-1906) sista diktsamling Kung Salomo och Morolf. I den drygt två meter höga oljemålningen som mötte miljonpubliken i Göteborg 1923 låter Grünewald en smaragdgrön grundton kontrasteras mot röda nyanser och kärleksparet är nu placerat i ett närmast marint fantasilandskap.

I sin historik om Göteborgsutställningen (2006) berättar författaren Louise Brodin att Omfamningen målades direkt hängande på den vägg där den sedan fick torka under utställningen (s. 164).

Att Omfamningen kom att få en särskild betydelse för Grünewald framgår av att han våren 1926 inkorporerade motivet i sin allra största målning
– i vimlet av nakna kroppar på Tonernas
gåva, den 160 kvadratmeter stora plafonden i taket på Grünewaldsalen på Stockholms konserthus.

Av Bernhard Grünewald, april 2019