Elis Eriksson

Elis Eriksson var brorson till bildhuggaren Christian Eriksson och etablerade sig under 1950-talet som framgångsrik skulptör med flera offentliga uppdrag. I slutet av decenniet övergick han till ett friare skapande, där exempelvis reliefer och collage i material som papper och plywood ingick. Eriksson började arbeta gränsöverskridande mellan olika konstformer och deltog under 1960-talet i konstnärliga manifestationer där poesi, litteratur och bildkonst tilläts sammansmälta. Ord, stavade och komponerade på hans eget sätt, fick nu allt större betydelse i hans konstnärskap. De smög sig in i hans bildvärld och han började även ägna sig åt att skriva. 1965 skapade han med utställningen ”Indianer å en kåvbåj, om Pavan” på Galleri Burén vad som brukar betraktas som den första stora galleriinstallationen i Sverige.

Från och med 1970-talet blev Erikssons politiska engagemang allt tydligare, såväl i hans litterära produktion som i hans bildskapande. Inspiration fann han i dagstidningarnas och TV:s nyhetsrapportering. Han började också problematisera själva konstbegreppet.

… du har alla skäl säjja det är ett verk ur Erikssons sena produktion. Att kalla de sena politiska bilderna för samhällskritiska är att uttala sig milt. Eriksson drog sig inte för att med konsten som vapen - ”macklingar” kallade han själv dessa målningar - hätskt och skoningslöst angripa allt han upplevde som hyckleri, maktmissbruk, orättvisor och dubbelmoral. I just detta verk är det religionen som häcklas och ifrågasätts. Erikssons starka engagemang i samhällsfrågorna är omisskännligt och har påverkat många andra konstnärer i såväl hans egen som senare generationer.