Charlie Chaplin och Bror Hjorth. Två konstnärssjälar till synes väldigt långt ifrån varandra men med många beröringspunkter. Båda var verksamma under 1900-talets första avantgardistiska decennier då modernismen och den nya teknikens gränser tänjdes.
Båda delade de känslan av utanförskap och förenades i ett känslomässigt uttrycksregister som sträckte sig från gapskratt till tragik, från himlastormande kärlek till djupaste sorg. Bror Hjorth kunde identifiera sig med Charlie Chaplin och beundrade hans sociala patos.

Målningens Charlie Chaplin är en porträttdocka av tyg som Bror Hjorths första fru, Tove Friis, gjorde runt 1930. Denna docka kom att följas av många fler föreställande såväl kända personer som medlemmar ur den egna familjen. Troligtvis var Bror Hjorth själv delaktig i tillverkningen av denna Charlie Chaplin-docka. Dessa porträttdockor förekommer ofta i Bror Hjorths modell-studier i hemmiljö (se till exempel Blå Eva som såldes på Bukowskis våren 2016).

Bror Hjorth började intressera sig för Charlie Chaplin runt 1933, då hans ”Stadens ljus” erövrat en hel värld. Att Bror Hjorth såg honom som långt mer än en clown blir tydligt i skulpturen Visdomens brunn (står idag på Olof Palmens plats i Södertälje). Övriga figurer i skulpturen är Jesus, Gandhi och Nietzsche. 1942 gjorde Hjorth en statyett föreställande Chaplin, som kom att delas ut av Aftontidningen som filmpris under några år.

Flickan i målningen hette Margit och var Bror Hjorths favoritmodell. Han skriver själv i sin bok ”Mitt liv i konsten (Albert Bonniers förlag, Stockholm 1967, sid 74): ”Jag hade tur att finna en idealisk modell i den femtonåriga Margit, vacker som en blomma och upptagen av att bara vara till. Hon var till att beskådas som en skön blomma, alltid drömmande och levande i sin egen värld. Hon var stimulerande då hon inte heller pratade eller störde mitt arbete på annat sätt. I flera år målade jag av henne. De hämningar jag haft under hela 30-talet för måleri upphörde.”

Den unga Margit sitter i innesluten i sin egen värld och betraktar sig själv i spegeln. Yttervärlden är delvis skymd bakom de till hälften fördragna gardinerna. På huvudet har hon en sjalett, symbolen för den vuxna kvinnan, dock är den oknuten som för att symbolisera övergången från ungdom till vuxenlivet. Bror Hjorth har placerat henne i spänningsfältet där de varma gula färgerna möter de kyligare blå tonerna.

Det tidiga 1940-talet innebar också ett genombrott för Bror Hjorth som nu regelbundet ställde ut på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm. För första gången kunde han försörja sig och sin familj och kunde till och med bygga sig ett eget hus. Bror Hjorth ansåg själv att det tidiga 1940-talet tillhörde en av de bästa perioderna rent konstnärligt i hans liv.