Sigrid Hjertén

Efter återkomsten till Sverige i slutet av 1920-talet efter nästan ett decennium i Paris, drabbades Sigrid Hjertén av en psykisk kollaps. Hon lades in på Beckomberga mentalsjukhus där hon under lång tid var i det närmaste katatonisk och oförmögen att måla. Isaac försökte uppmuntra henne genom att ta med sig dukar och färger. Så småningom förbättrades Sigrids tillstånd och hon började använda penslarna igen.

Under det tidiga 1930-talet tillbringade paret Hjertén/Grünewald återkommande somrarna på den franska rivieran och målade tillsammans, sida vid sida.
Under denna period förändrades Sigrid Hjerténs måleri, intensiteten tilltar och hon blir ett medium för färgernas krafter. Sonen Iván skriver i sina "Minnesanteckningar" om sin mors speciella piktur i målningarna "som i rent visionära skapelser blir något av deras signaturmelodi, ett slagregnsliknande skimmer från en regnbågsfärgad palett".

Hennes snedställda penseldrag skapar en yta med skimrande rörliga färger. Sigrid Hjerténs färgval är spännande och djärva på 1930-talet, hon använder paletten på ett unikt och nyskapande sätt. Flera gånger i sitt liv vågade hon experimentera som få konstnärer i sin generation, under 1910-talet som expressionistisk avantgardist och på 1930-talet som färgexplosiv skildrare av sin omgivning.