Ragnar Sandberg

Ragnar Sandberg (1902-1972) växte upp i Stenungsund och började 1920 på Valands målarskola i Göteborg där han studerade under läraren Tor Bjurström. Medan många på skolan ägnade sig åt en allvarlig färgskala vågade Sandberg tidigt använda sig av en ljus palett. Hans måleri kom redan under studietiden att uppskattas av kritikerna. Men mot sig själv var Sandberg en hård domare, och självkritiken gjorde att han efter studietiden slutade måla helt. Han flyttade tillbaka till sitt föräldrahem i Stenungsund och ägnade sig här mestadels åt läsning. 1929 flyttade vännen Ivan Ivarson in i huset mittemot Sandberg och hans föräldrar. Ivarson var full av arbetsiver, och hans entusiasm inför skapandet smittade av sig så pass att Sandberg började måla igen. Genom Ivarson får Sandberg också upp ögonen för Carl Kylberg, och måleriet efter denna period är starkt präglat av Kylbergs färgromantik.

Sandberg flyttade på 30-talet in till Göteborg, och 1936-37 bodde han i Paris. Han hittade i städerna nya källor till inspiration och måleriet utvecklades ytterligare. Han bjuder på en rik palett med nya färgkombinationer i nästan varje målning. Hans teknik är spontan, med tunna färglager och breda penseldrag. Motiven varierar, det är mycket Göteborgsmotiv, men också caféinteriörer, stilleben och självporträtt. Han slutade dock inte vara självkritisk, hur lättsamt och muntert hans måleri än kan tyckas vara, och i perioder målade han inte alls. Trots detta kom Sandberg att under 30-talet bli en erkänd och etablerad konstnär. Han brukar räknas till en av de s k Göteborgkoloristerna, en grupp konstnärer som liksom Sandberg studerat under Bjurström och intresserade sig mycket för färgens betydelse i konsten.

Under 40-talet ägnade sig Sandberg åt studier i mindre format, inte sällan är motivet ett stilla landskap. Han intresserade sig också allt mer för formens rytmik under denna period. 1947 blev han ledamot av Konstakademien. Samma år erhöll han professorstiteln i teckning vid Konsthögskolan, en tjänst som han upprätthöll till 1949 då han vid nämnda institution utnämndes till professor i målning.