Helmer Osslund

Vad har Söderhavet och de svenska fjällen gemensamt? Är det ljuset, stillheten eller topografin? Eller är det så att två av de främsta skildrarna av platserna, Paul Gaugin och Helmer Osslund möttes i Paris 1894?
Helmer Osslund hade en brokig bakgrund och halkade in på konstnärsbanan av en slump. Efter vidare studier vid Tekniska skolan och Högre Konstindustriella skolan sökte han sig som många andra skolkamrater ner till Paris för att studera. Väl där var Osslund så fattig att han inte hade råd att skriva in sig vid någon av de större skolorna utan fick ta privatlektioner av den då okände Paul Gaugin som precis återvänt från Söderhavet. Dessa giganters möte blev inte långt, cirka sex veckor, men avtrycket bestod fram till Osslunds död. I litteraturen betonas ofta detta möte som att Osslund introduceras till syntesismen och de breda färgfälten av sin lärare. Nils Palmgren skriver: ”Där fanns den raffinerade och helt personligt klingande, starka koloriten, där funnos hela ytor och dock en suverän manövrering av massorna till ett smyckesartat helt, och där funnos slutligen en sällsam inlevelse och en med mystik sammanvävd skönhetsdyrkan, allt egenskaper, som tilltalade Osslund på det högsta” ("Helmer Osslund", 1937). Dock är kanske det bestående av detta möte viljan och självsäkerheten att gå sin egen väg, vilket framgången för Osslunds måleri är ett bevis på. Osslund verkade in en spännande tid där det nya stod i bjärt kontrast till det gamla. Detta visar sig genom att jaget tar plats och verkligheten överges till skillnad från naturalismen och impressionismen som hade sysslat med erövra verkligheten. Både Gaugin och Osslund flydde även från stadens larm och skapade på lugna platser, ofta i ensamhet.
Stora Sjöfallet tillsammans med Lapporten och Torneträsk hörde till de lappländska motiv som Helmer Osslund ofta återkom till när han omarbetade motiv under 1920- och 30-talet. Den första versionen av ”Stora Sjöfallet i vinterskrud” utfördes 1910. Det aktuella katalognumret är en större version och en av konstnärens sista magnifikas monumentalmålningar där storleken på duken och färgfältens storlek får oss som betraktare att dra efter andan. När den ställdes ut i Wien och Budapest 1938 belönades den med guldmedalj. Konstnären var mycket nöjd med målningen och behöll den i sin egen privata samling innan den fick i arv till hans son Erik Osslund.