Moderna Museet i Stockholm hade 1965 en utställning med namnet ”Axel Törneman och kvinnan”. Det var K. G. Hultén och Ulf Linde som tillsammans med konstnärens son Algot Törneman satte samman en utställning med över 120 verk, oljemålningar och tekcningar, under utställningens tema. I sin inledande essä går Linde igenom Törnemans samhörighet med det centraleuropeiska avantgardet snare än det Parisiska som resten av hans generationskamrater tillhörde. Törneman visar också sitt självvalda utanförskap genom att uppehålla sig vid fin de siècle-tematik lång efter att 20-talet gjort sitt intåg.

Kvinnan som motiv och tematik var som utställningens titel och omfattning av stor relevans för konstnären. Hon intog allomfattande plats i konstnären verk och idévärld där ”ondskan och det kvinnliga tycks ha hängt nära samman” som Ulf Linde uttrycker det i utställningskatalogens inledande betraktelse över Törneman. Han fortsätter: ”Därför är Törnemans teckningar av kvinnor också ett slags porträtt av honom själv; den roll han själv spelade finns underförstådd i teckningarna – den nervösa registreringen av den egna situationen finns där”. Det aktuella katalognumret utstrålar ursinne och otyglade känslor. Dels i motivet där kvinnan är helt ocensurerad men även genom konstnärens ursinniga färghantering och penselföring.