Lena Cronqvist

Det som är så ofantligt starkt med Lena Cronqvists måleri är hennes förmåga att spränga och sammanfoga gränser mellan det inre och det yttre. Det handlar om det inre rummet och världen utanför, den egna upplevelsen och den allmänna historieskrivningen, det högst personliga och det allmängiltiga. Och oavsett var hon bestämmer sig för att scenen skall utspela sig, så låter hon nästan uteslutande människans villkor och utsatthet stå i centrum.

Lena Cronqvist har sagt att hon under tidigt 1960-tal inte hade så mycket gemensamt med sina studiekamrater på Konstakademien, de var framförallt intresserade av spontanismen. Det var istället mötet med Francis Bacons målningar i en samlingsutställning på Liljevalchs som gjorde henne djupt berörd. Det hon såg och upplevde så starkt i hans verk var just Människan. Och det är ur den egna erfarenheten och det personliga som Lena Cronqvist har sin outsinliga källa till inspiration. Med säregen närvaro har hon skildrat tiden efter sonens födelse, sjukdomstiden som följde, föräldrarnas bortgång, små flickor som först poserade ganska stillsamt och som senare agerade ömsom lekfullt och ömsom grymt och spefullt. Livet och döden låter hon flanera sida vid sida på livets scen. Återkommande genom åren har också i konstnärens oeuvre funnits en ironisk klang, som om Lena Cronqvist är mån om att visa att det hon skapar trots allt bara är bilder och att hennes scenerier enbart existerar som bilder. Verkligheten finns utanför dem.

Den aktuella målningen visar en flicka som med röd rosett i håret och klargul klänning står vid ett bord. På bordet framför henne finns en rund glasbehållare i vilken en liten mansfigur gapar med öppen mun och armarna i vädret. Likt barnens dödsallvariga lekar, låter Cronqvist oss inte veta om det vi bevittnar är en lek eller på allvar. Ambivalensen i bilden är nästan smärtsam, samtidigt som Cronqvist briljerar i sin behandling av färgen och låter flickans hudton frammanas av klarblått, lila, rött och klargult. Få kan som Cronqvist hantera färgens och dess outsinliga möjligheter. Målningen blir återigen en stark påminnelse om att en bild endast är en bild – och att den fysiska världen existerar utanför.

Alltsedan debuten 1965 på Galerie Pierre i Stockholm har Lena Cronqvist fascinerat och berört med sina starka skildringar av vad det innebär att vara människa. Hennes målningar lämnar ingen oberörd. Bilderna gnager och skaver och kanske beror det på att vi inte helt instinktivt vet hur vi skall förhålla oss till dem som gör att de fastnar och att vi bär dem med oss. I hennes verk ryms både tragik och komik och som få lyckas Lena Cronqvist balansera dessa motpoler på en knivsudd. Lena Cronqvists konstnärskap har en särprägel och en egenhet som gör henne till en av sin generations allra främsta.