GAN och Marcus Larson

Gösta Adrian-Nilssons (GANs) starkaste konstupplevelse under uppväxtåren i Lund var Marcus Larsons ärkeromantiska målning Hav i månsken med fyr och brinnande ångbåt, målad av den virtuose konstnären i februari 1859 på bara tio timmar och dedicerad av honom till ”Studentcorpsen i Lund”. Den unge GAN var i 14-årsåldern, när han i slutet av 1890-talet uppsökte Larsons berömda jättetavla i Akademiska Föreningens röda tegelborg i Lund, där den alltjämt hänger, och fick då en kick för livet. Femtio år senare svarade han på en enkät i Stockholms-Tidningen om vilken tavla som hade gjort det starkaste intrycket på honom, att det var Marcus Larsons Brinnande ångbåt i Lund:

”Som paralyserad stod jag där. Säkert fanns det andra personer i rummet /…/, men jag hörde inga andra ljud än eldens knastrande, vågornas ursinniga rytande, och jag såg inga andra rörelser än de som utgick från de vilda molnens, böljekammarnas fräsande ormkast och eldens. För mig stod hela världen i brand, slungad hit och dit av stormen, under månmolnen som ständigt skiftade form. Fyrens gnista försvann bland andra gnistor och där fanns ingen annan räddning för den brinnande båten än att krossas mot klipporna. /…/ Men ingen tavla i världen har GRIPIT mig så som den, som grep trettonåringen i en andlös stund, då rummets gränser utplånades och gossen själv blev en låga i flammorna från den brinnande ångbåten i Marcus Larsons målning.” (GAN i Stockholms-Tidningens söndagsbilaga 19/12 1948).

Hösten 1913 fick GAN en ny kick för livet, då han i Berlin såg Der Sturms stora utställning Erster Deutscher Herbstsalon, där Herwarth och Nell Walden mönstrade praktiskt taget hela det europeiska avantgardet före Första världskriget, tysk expressionism, italiensk futurism och fransk kubism/orfism. En av de tavlor som gjorde starkast intryck på GAN var Kandinskys stora abstrakta målning Komposition 6 (Eremitaget, Sankt Petersburg), där konstnären i sin syndaflodsvision spelar ut de varma färgerna mot en svart botten. Även om målningen är nonfigurativ, så är jag övertygad om att GAN kände igen något av kontrasterna mellan de glödande färgerna och den mörka ytan i Marcus Larsons Brinnande ångbåt.

Under de två åren i Lund 1914-1916 skapade GAN sin djupt originella syntes av de starka intryck han fått av de nya modernistiska strömningarna i det kontinentala Europa, en futuristisk kubism i glödande färger. Till skillnad från Matisse-elevernas franskinpirerade fauvism var det dock Der blaue Reiter-gruppen i München med Kandinsky och Franz Marc som de ledande namnen, som inspirerade GAN i hans expressionistiska färger. Under de tre åren i Stockholm 1916-1919 utvecklades hans måleri språngartat, och i några av dessa målningar återvände han till de starka ungdomsintrycken från Marcus Larsons jättetavla i Lund.

Den mest expressiva av GANs fria nytolkningar av Marcus Larsons Brinnande ångbåt är målningen Brinnande skepp, som han avslutade den 21/3 1918. Den är så långt från förebilden att man knappast skulle koppla ihop den med Larson, om man inte kände till sammanhanget, som GAN själv skrev om i sin dagbok samma dag som han avslutade målningen: ”Ja – Marcus Larson! Ditt temperament förstår jag /…/ Nu är du föraktad – se Brunius! – av vad orsak? Din brist på smak – säkert, Din brist på courtoisie. Men Du lyser icke desto mindre, en eldflamma ur Din samtid.”

I Brinnande skepp spelar GAN ut de röda, gula och orange eldtungorna från det brinnande skeppet mot den mörka fonden av svart, mörkblått och grönt. Det är de varma färgernas kamp mot de kalla. Runt kring skeppet sätts livbåtar i sjön – rödbruna åror sträcks ut i vattnet med sitt fräsande grönvita skum. En brinnande mast sträcker sig upp mot skyn, där en ensam måne lyser i natten. Det är tyglad dramatik så det förslår. Kubistisk rumsuppfattning och expressionistisk känsla i en för GAN karaktäristisk syntes, som står för sig själv i den samtida moderna konsten.

Ett halvår senare – efter att ha beundrat Marcus Larsons skeppsbrottstavla på Nationalmuseum – skrev GAN på nytt om Larson: ” … det är ett rullande hav av blod som glöder där! Det finns målare även bland de som ha förgyllda namnbrickor på sina ramar.” (Dagboken 3/9 1918). Under sin sommarvistelse i Halmstad följande år presenterades GAN av sin vän Egon Östlund för bröderna Axel och Erik Olson och deras kusin Waldemar Lorentzon. Mötet med modernistpionjären GAN gjorde ett djupgående intryck på de tre ”målargrabbarna” i Halmstad, kärnan i den 1929 bildade Halmstadgruppen. Axel Olson skrev ett längre avsnitt om detta konsthistoriska möte i sin dagbok, varur jag saxar:

”Däremot beundrar han Marcus Larson mycket. Vi får senare på kvällen se ett par saker som Adrian-Nilsson målat under sin vistelse här. Den ena är en järnvägsolycka, ett drama. Den andra som är bättre föreställer ett brinnande skepp i storm. Mången har väl målat eld, men ingen, därom är jag övertygad, har väl målat det som Adrian-Nilsson i denna duk. Det kan låta som en paradox, men faktum är att det tycktes bli olidligt hett i rummet då man hade tavlan under ögonen. Vi står slagna av beundran. ´Det måste väl vara något upplevat´, undrar jag. ’Ja, det är upplevat. Jag har kännt mig själv som ett brinnande skepp. Jag drog först några döda penseldrag – och plötsligt börjar det brinna i pappet.” (Citerat efter katalogen GAN. Gösta Adrian-Nilsson. Perioden 1914-1932, Mjellby konstmuseum, Halmstad 2002.)

GANs Brinnande skepp hör enligt min mening till de bästa och mest expressiva av hans många målningar från den ytterst kreativa perioden i Stockholm åren 1916-1919.

Jan Torsten Ahlstrand