"Tre Picasso-dams-monument och en Olle Baertling-tavla"
Signed M.L De Geer Bergenstråhle and dated 1980. Gouache on silk 49.5 x 56.5 cm, including original frame.
Galerie Aronowitsch, Stockholm.
Galerie Aronowitsch, Stockholm, 12 - 30 April 1980.
Marie-Louise Ekman är utan tvekan ett av den svenska samtidskonstens mest egensinniga konstnärskap. Konsekvensen i hennes uttryck är påfallande med ett särpräglat språk som omisskännligen är hennes eget. Som ung konststudent bröt hon alla tabun och konventioner kring vad det innebar att vara kvinna och konstnär: ta plats, ignorera genregränser, omfamna populärkulturen, visa brösten, föra in filosofin på toaletten.
Ekmans konstnärskap har i mycket präglats av hennes anarkistiska och klarsynta angrepp på normalitet och kanon. Detta har ständigt manifesterats i en spännvidd som låtit henne ingå i kretsen kring den inflytelserika undergroundtidningen "Puss" och ha separatutställningar på Galerie Aronowitsch. William Aronovitsch utövade med sitt galleri ett betydande inflytande på Marie-Louise Ekman. Galleriet kan i en mening sägas vara en vital del i hennes konstnärliga utbildning och utveckling. ”Vi hade hans galleri som café efter ett arbetspass, mycket trevligt. Där bläddrade man i hans böcker och kataloger och jag såg Baertling och målningarna i lagret. Från allra första början blev jag provocerad. Icke-figurativt - jag begrep mig inte på det! Jag satte igång att förhöra William: ”Vad gillar du med det här?” Han förklarade. ”Det stämmer inte vad du säger”, sa jag. Sedan fick jag en katalog, på den tiden var det riktigt fint gjort. Jag tittade på dem regelbundet men fick ingen kontakt med dem och återkom. Som en gåta jag inte kom på svaret på. Så en dag fick jag världens upplevelse. En dag kände jag starkt att jag upplevde att det var en bild av tankeverksamhet och skulle kunde vara en bild inifrån hjärnan. Hur en tanke växer fram och hur den föreställer något icke-figurativt som man inte kan fånga på annat sätt än icke-figurativt. Det var hisnande. Sedan ville jag se mer och mer och mer. Jag blev hög. Som tankesprång och tankeförflyttningar. Då var det roligt att ha dem som en sorts rum som mina figurer kunde röra sig i. Istället för stadsrum eller rum i ett hus, så gjorde jag ett rum av hans målning. Jag var noga med att i varje målning poängtera att det var Olle Baertlings bild. Alla målningar finns, jag har inte hittat på någon. Men det är mina färger som försöker likna hans, men jag har inte mätt upp dem. Jag målade av dem på mitt sätt. Efter det har jag även gjort Mondrian och Picasso, men jag hade bara svartvita böcker.”
Citatet är hämtat från ett samtal mellan Marie-Louise Ekman och Paulina Sokolow från våren 2014. "Tre Picasso-dams-monument och en Olle Baertling-tavla" är en av de femtiotvå målningar som visades på Galerie Aronowitsch, tiden som behandlas i det återgivna citatet.
Marie-Louise Ekman is without a doubt one of Sweden's most eccentric artists. The consistency in her expression is striking, with a distinctive language that is unmistakably her own.
Ekman's artistry is timeless and continuously relevent. She is a leading and influential artist who often depicts everyday environments, but does not align herself with the absurdist and surrealist art forms. She travels unhindered over artistic buondaries and often ustilises art historical references, incorporating them with pop-culture references. Ekmans konstnärskap har i mycket präglats av hennes anarkistiska och klarsynta angrepp på normalitet som ständigt har manifesterats i en spännvidd som låtit henne ingå i kretsen kring den inflytelserika undergroundtidningen "Puss" och med separatutställningar på Galerie Aronowitsch.
When looking closer at her multifaceted artisty one discovers that she is a recycler. There is barely a motif that is not repeated in more than one context, not a figure that does not stir up déjà vu. One first encounters these elements in objects or paintins, then in movies, tv-seris and radio programmes. Although the media sources vary in theme and tone over the decades, Ekman continues to reference media through her art, and it is thanks to this that Ekman feels forever young.
Read more