Edward Weston

Bland de amerikanska fotograferna under 1900-talet avtecknar sig i efterhand Edward Westons namn med en särskild skärpa. Hans fotografiska stil utvecklades från det piktorialistiska uttryckssättet under 1910-talet till en objektiv, renskalad modernism som kommer till fullt uttryck under tidigt 1920-tal. Efter att ha arbetat med softfokusobjektiv och framställt diffusa, retuscherade fotografier i tidens smak övergick han till att helt arbeta med skarptecknande kameraobjektiv och modernt gelatinsilverpapper. Han föddes i Chicago men flyttade 1906 till den amerikanska västkusten för att etablera sig som porträttfotograf. Under de följande åren arbetade han som assistent och retuschör hos olika fotografer i Glendale, utanför Los Angeles. Där etablerade han en egen porträttstudio efter en tid.
I sitt första äktenskap fick han fyra söner som själva senare skulle bli välkända fotografer. 1923 reste Edward Weston till Mexiko City tillsammans med en av sönerna och sin nya kvinna, skådespelaren, fotografen och senare politikern Tina Modotti. Redan efter ett par månader öppnade han med Modottis hjälp en utställning som väckte uppmärksamhet i stadens kulturkretsar. Han hade vid det här laget även börjat utföra nakenstudier, hans finstämda studier av Tina Modotti blev senare karakteriserade som amerikanska klassiker och är idag eftersökta objekt. I augusti 1924 återvände han till den amerikanska västkusten men redan 1925 reste han tillbaka till Mexico. Nu tillsammans med en annan av sönerna.

Genom en kanadensisk målare han lärt känna blev han intresserad av att fotografera snäckor och föremål uppspolade på havsstränderna. Fotografier som väckte mycket stor uppmärksamhet i konstkretsar på västkusten. Efter att ha arbetat en tid i Mojave-öknen med olika motiv flyttade han till San Francisco. Och därifrån senare till Carmel där han fick det eftertraktade lugnet för att skapa sina studier av olika objekt och naturen. Han etablerade en studio, där namnskylten omtalade att här fanns fotografen Edward Weston som utförde oretuscherade fotografier samt fotografier för samlare. Ett unikt sätt att betrakta sina fotografier enligt dåtida synsätt.
I början av 1930-talet började Weston att fotografera frukter och grönsaker, vars former och ytor kom att intressera honom. Det är vid denna tid som en av Westons mest kända fotografier, ”Pepper No. 30”, tillkom. En bild av en pepparfrukt vars yta är fotograferad med en ovanlig känslighet. Vid samma tid organiserade Weston ett antal separatutställningar på olika gallerier runt om i USA. Han blev då också bekant med fotograferna Van Dyke, Ansel Adams och Imogen Cunningham som alla tre levde i San Franciscos närhet. De tre var likt Weston intresserade av ren fotografi utan förkonstling och retusch. En stilriktning som brukar benämnas "The New Objectivity" eller som i Sverige "Den nya Sakligheten". 1932 arrangerade de en samlingsutställning i San Francisco. En utställning som på sikt kom att förändra synen på fotografiska bilder.
När Weston mötte Charis Wilson blev hon hans musa och följeslagare under flera år. Weston blev vid 1930-talets mitt den första amerikanska fotografen att erhålla ett Guggenheim-stipendium. Något som gav honom möjlighet att sätta igång ett projekt med att fotografera Kalifornien och the West. Han stationerade då sönerna Cole och Brett i respektive San Francisco och Los Angeles. Han skickade hem sina negativ till sönerna för framkallning och framställning av positiva påsiktsbilder. Själv färdades han runt tillsammans med Wilson i Kalifornien och Oregon där han fotograferade objekt, miljöer och naturscenerier. Han använde sig även av henne som modell, bilder som närmast överträffade vad han tidigare åstadkommit. Auktionens bild är ett fantastiskt exempel på dessa nakenstudier - kompositionen, linjerna, skuggorna och bildens perfekta skärpa gör den till en av hans allra bästa bilder. Edward Westons fotografier visar upphovsmannens unika kunskap om ljuset och dess påverkan på motivens ytor och former. Oavsett då om dessa bestod av kroppar, landskap eller föremål. Under större delen av sin karriär arbetade han med en stor kamera i ca 20 x 25 cm negativformat. Under tidigt 1920-tal övergick han från ortokromatisk negativfilm till pankromatisk bladfilm. Ett material han använde med mästerlig kunskap och känsla.

Leif Wigh, fotografihistoriker