Imogen Cunningham

Imogen Cunningham (1883–1976) ville lyfta fram fotografin som konstform men insåg också kamerans kommersiella potential. Redan som ung bestämde hon sig för att bli yrkesfotograf, ett mindre vanligt beslut för en kvinna i hennes generation.
I det tidiga 1900-talet fotograferade hon i en romantisk, piktorialistisk stil och i ett antal tidiga nakenstudier tvekade hon inte att utmana rådande samhällskonventioner. I ett självporträtt från 1906 vilar hon naken i en skogsglänta – avspänd, obekymrad och självmedveten.
Efter att i några år arbetat som assistent till Edvard S Curtis öppnade Imogen Cunningham 1910 en egen ateljé i Seattle och uppmärksammades för sina porträtt av kulturpersonligheter,. Hon bad att de som hon skulle porträttera skulle tänka på något viktigt, ”annars kommer inte själen med”.
I början av tjugotalet övergav hon de drömska dimmorna och upplösta linjerna. Plötsligt är det skärpa och valörrikedom som gäller, ”en vetenskaplig renhet med fokus på formen”. Tillsammans med storheter som Edward Weston och Ansel Adams tar hon initiativet till gruppen f/64, en informell sammanslutning av modernister på den amerikanska västkusten (f/64 är lika med kamerans minsta bländare och ger därmed maximalt skärpedjup).

Imogen Cunningham är i dag mest känd för sina inträngande naturstudier. Det har sagts att hon med kameran i handen ”skänkte floran från området kring San Fransisco Bay evigt liv”. Hon strukturerar och uppgraderar detaljer till huvudmotiv. Hon är också känd för sina sensuella nakenstudier, där hon ofta med ljusets hjälp reducerar den mänskliga kroppen till geometriska former.
Cunningham var verksam som fotograf i sju decennier och satte en ära i att försöka fånga det särpräglade i det ordinära och undvika förkonstling – och valde estetiken före det dokumentära. Som fotograf stod hon på egna ben, men umgicks flitigt med fotografer som Dorothea Lange, Lisette Model och Minor White och andra konstnärsvänner.
Hennes betydelse som en av modernismens främsta visionärer och som kvinnlig förebild kan knappast överskattas.
Per Lindström