Carl Samuel Graffman

Den svenska konsten under 1800-talets senare del och nittonhundratalets början skulle te sig avsevärt blekare och fattigare, om de verk som skapats av konstnärer vilka drabbats av själssjukdom, undantogs. Utan att döma mellan ”sjukt” och ”friskt” kan man konstatera, att målare som Hill och Josephson under sin sjukdomstid skänkt oss verk, som vi räknar till de omistliga. Till dessa kan läggas två konstnärer, vilka länge varit etablerade inom akademiska kretsar, men vilka är förhållandevis okända bland allmänheten; Johan Fredrik Hörling (1718-1786) och Carl Samuel Graffman. Både Hörling och Graffman drabbades av sinnesjukdom tidigt i deras liv varför de under deras friska perioder därför inte kom att producera speciellt många verk. Banbrytande för kunskapen om Graffman som konstnär är Gunnar Jungmarkers artikel Carl Samuel Graffman och hans sjukdomsteckningar, i Nationalmusei årsbok, 1935. 1966 skrev Karin Melander en opublicerad trebetygs uppsats om honom, Carl Samuel Graffman: en bortglömd 1800-tals konstnär och 1995 publicerade Professor Sten-Åke Nilsson en artikel om honom i Artes, Tecknat efter naturen: Carl Samuel Graffman. Det publika genombrottet för hans konst kom emellertid först 2005 då Nilsson publicerade den första monografien över honom (Fragment av ett liv. En biografi över landskapsmålaren Carl Samuel Graffman), vilken följdes upp med en utställning av hans verk på Prins Eugens Waldemarsudde samma år. 2008, slutligen, publicerade Nilsson en artikel i Biblis kallad ”Örnen i bur”: om Carl Samuel Graffman. i vilken han redogör för nyupptäckta dokument rörande Graffman av stor betydelse för kännedomen om hans liv. De flesta av Graffmans kända verk finns i museala samlingar. Ytterst få av hans verk har varit till salu och inga under det moderna skedet.
Carl Samuel Graffman slog igenom som romantisk landskapsmålare och grafiker. Under hans tid på Konstakademien var han elev till professor Carl Johan Fahlcrantz. Graffman ansågs vara den största begåvningen bland studenterna inom landskapsmåleriet på akademien. Sommaren 1830 företog han en resa till Skottland, som just då åtnjöt en stor litterär popularitet – det var Ossians och Sir Walter Scotts romantiska land. Graffman besökte Scott i dennes hem i Abbotsford, troligtvis genom en rekommendation av Fahlcrantz. Med ledning av Scotts rekommendationer kom Graffman att genomkorsa Skottland i alla riktningar. Det var den vilda naturen i Högländernas obygder som lockade honom. En produkt av denna resa blev planchverket Skottska Vuer som Graffman publicerade efter hemkomsten med litografier efter hans skisser av Carl Johan Billmark. Verket blev mycket populärt och bidrog till att göra hans namn känt. Han utförde även oljemålningar efter sina skisser vilka ställdes ut på konstakademien. Flera köptes av Karl XIV Johan och hamnade på Rosendals slott.
1834 erhöll Graffman ett tre-årigt resestipendium till Frankrike för fortsatta studier. Emot slutet av sin vistelse, 1836, bröt sinnesjukdomen ut och han internerades på ett mentalsjukhus i Charendon utanför Paris under ett år. Återställd återvände han till Sverige 1837. Graffman kom till Stockholm i en politiskt upprörd tid. Fientligheten mot kungen och regeringens ryssvänliga politik var allmänt utbredd och blev inte mindre av att den ryske kejsaren Nikolas I oväntat den 10 juni 1838 besökte Stockholm för att diskutera handeln på Östersjön. Den hätska politiska stämningen nådde sin kulmen med Crusenstolpe-affären. Hans monarkifientliga skriftserie Ställningar och förhållanden, behandlade i brev, 1838 blev klimax på osämjan mellan honom och kungen. Crusenstolpe hade i ett flertal år uppträtt som hätsk oppositionsman mot regeringen, angripit Karl XIV Johans ryssvänliga politik och hade yrkat på avslag på regeringens försvarsanslag. Crusenstolpe dömdes som skyldig till majestätsbrott. Den hårda domen, avkunnad den 18 juni, ledde till att kravaller utbröt och under sommaren var Stockholm på randen till revolution. Den 20 juni skanderades slagord utanför slottet och alla fönsterrutor krossades hos kungens juridiska ombud, justitiekanslern. Den 22 juni 1838 drabbade folket och militären samman, skottlossning utbröt och två människor dödades.
Graffman hade efter sin återkomst till Sverige visat fallenhet för politiska grubblerier (Nilsson, op. cit., s.55). I samband med den ryska kejsarens stundande besök begick han en handling som kom att få ödesdigra konsekvenser för hans liv. Om detta berättar Överläkaren på Danviken hospital, Carl Ulrik Sondén, i en relation rörande Graffman från 1856 (op. cit.):
”G. företog sig det orådet [sommaren 1838] att på Castehoffs källare vid frukostbordet resonera vidt och brett i politiken, och kommen till en viss extas, drog han fram ett par pistoler och slog dem i bordet under utrop: ”låt man den förb. Ryssen komma hit, jag skall vara man för att han icke kommer med lifvet härifrån”. Detta gaf anledning att G. blef arresterad, och, kommen i fängelset, föll han i komplett vansinne med raseri och affördes till Danviks Dårhus, dit han ankom i juli 1838.”
Efter 23 år på Danviken, 1861, överflyttas Graffman till det nyinrättade Konradsberg där han avlider följande år.
Den 19 oktober 1841 publicerades i Aftonbladet en allegori om Graffmans öde med titeln ”Örnen i bur”. Den anonyma artikelförfattaren verkar för ett frisläppande av Graffman, då han anser denne oförtjänt behandlad. I en kort biografi över Graffman nämner artikelförfattaren att denne ”af stolt föresats besluten att ej arbeta för andras nöje i ett oförtjent fängelse”.
Graffman gjorde vid denna tid själv allvarliga försök att bli utsläppt och skickade till myndigheterna en skrivelse om benådning. I sin relation säger Sondén (Nilsson, op. cit. 2008, s. 25):
”Allt sedan hans inträde på dårhuset har han ej kunnat förmås att måla eller rita, endast med penna och bläck eller sotkol har han tecknat en massa med orediga bilder på strödda papperslappar, dels fragmenter af landskap , dels djur och menniskofigurer eller porträtter.”
Artikeln i Aftonbladet och Graffmans ansökan om benådning sammanfaller med hans enda kända period av konstnärlig verksamhet under sin livslånga internering. Det förefaller således som att hans konstnärliga verksamhet under denna period var ett sista försök att visa att han fortfarande var fullt kapabel att verka i samhället som utövande konstnär. Samhällets dom mot patienter intagna på Danvikens hospital var emellertid hård och oddsen för frigivning obefintlig. Endast ett fall under Danvikens mer än 100-åriga verksamhet som sinnessjukhus är känt då en patient benådats. Denna hann dock dö några dagar innan han skulle sättas på fri fot. Åtta år efter sin internering skrev Graffman till J. G. Sandberg, professor i måleri vid Konstakademien (op. cit., s. 27):
”Jag protesterar med hela mitt förstånd och begrepp och med Lagens bokstav mot mitt fällande”
Omkring 200 teckningar av Graffman utförda på Danviken är kända, nästan alla från åren 1841-42. Majoriten utgörs av landskapsmotiv, men också porträtt - medpatienter och vårdpersonal - och fria kopior efter reproduktioner av konstverk. De flesta har klistrats på brevfragment eller utskurna boksidor. Det övervägande antalet är utförda i miniatyrformat, men i några genomarbetade och suggestiva studier av träd har han använt sig av ett större pappersformat. Många är så små att han fått plats med tjugo stycken på en foliosida. Landskapsmotiven är i de flesta fall baserade på utsikter han hade från fönstren på Danvikens hospital, i vissa fall är de produkter av Graffmans minnen och fantasi. De senare består av obygdsbilder med berg, skogar och forsar och ruvande mörker. I dessa förebådar han motivmässigt Marcus Larssons naturskildringar från 1850-talet.
Graffmans teckningar från interneringen på Danvikens hospital har få motsvarigheter i konsthistorien. Han lyckades i sin isolering bryta sig ur de konventionella ramarna och åstadkomma något högst originellt och djupt personligt.