Lena Svedberg

Lena Svedberg intar utan tvekan en central placering när man talar om den grupp konstnärer som var mest aktivt protesterande mot samhället i Sverige på 1960-talet. Under en kort och intensiv period medverkade hon i underground-tabloiden PUSS som hon och Lars Hillersberg startade tillsammans med Karin Frostenson och Carl Johan De Geer. Första numret utkom 1968 och tidningen kom att bli ett viktigt medium för Lena där hon tillsammans med sina kollegor kunde ge röst åt sina existentialistiska problemställningar genom sitt bildskapande. PUSS spreds i 10.000 exemplar helt utan vinstintresse, regering och storfinans angreps liksom den borgliga livssynen. Pressbyrån vägrade att distribuera tidningen då man ansåg att ”det finns trots allt gränser för vad Pressbyråns personal bör ta befattning med". På PUSS-redaktionen såg man förstås ett sådant uttalande som en triumf för provokationen. Många gånger ledde de aggressiva texterna och bilderna till heta debatter i andra medier; fick man verkligen göra sådana här karikatyrer av politiker och myndighetspersoner?
Idag kan man fråga sig hur denna unga konstnär kom att hamna i dessa sammanhang, svaret är förstås inte enkelt; fram till 13 års ålder växte Lena upp i Göteborg då hela familjen flyttade till Addis Abebba i Etiopien där Lenas far Nils Svedberg fått en tjänst som ekonomisk rådgivare till kejsare Haile Selassie genom sina goda kontakter med missionärs- och biståndsrörelserna i Sverige. Modern, Greta Svedberg var starkt socialt engagerad och ägnade sin tid i Etiopien åt att hjälpa fattiga och sjuka. Lena fick följa med sin mor på hennes expeditioner till byarna utanför staden och tog starkt intryck av den fattigdom och svält hon såg. Det var här hon började teckna av barn och djur på ett enastående skickligt och naturtroget sätt. När hon i mitten av 1960-talet fick återvända till Sverige kom hon in på Idun Lovéns konstskola och därefter Kungliga Konsthögskolan 1967. Endast 23 år gammal 1969 blev hon utvald att representera Sverige vid ungdomsbiennalen i Paris. På Konsthögskolan mötte hon Hillersberg och likasinnade och blev varse olika politiska åsikter som hon därefter kom att kommunicera i bild på ett unikt manér fram till sin alltför tidiga bortgång 1972. Styrkan i budskapet är skoningslös och drabbar betraktaren direkt, ingen annan svensk har varit i närheten av att förmedla sina åsikter med ett så provocerande bildspråk. Viktigt att påpeka är dock att det mitt i allt det svarta alltid finns en subtil känslighet och ett i det närmaste ”perfekt gehör” för varje penndrag som är avsiktligt och medvetet. Trots att hennes tid blev kort lyckades Lena Svedberg säkra en plats i den svenska konsthistorien med sitt säregna sätt att kommunicera med sin omgivning. Hennes tecknande var frenetiskt, på gränsen till maniskt, men kompositionen är alltid medvetet uppbyggd och hennes engagemang var så totalt att det tärde henne inifrån. I takt med att verkligheten blev henne allt mer främmande ökade hennes desperation och bildskapandet accelererade. Lena Svedberg manade fram scener ur ett helvete som till stor del var hennes eget, men samhället, makthavarna, överheten och den enkla människan som blivit offer för "det förhatliga systemet" fick stå modell. Tiden bjöd henne på bra objekt från både den amerikanska och den svenska politiska scenen. En av hennes mest kända motiv visar Allan Hernelius torkande ändan på Lyndon Johnson med Svenska Dagbladet. Som exempel på hennes provokation av den enskilda människans situation i samhället kan nämnas "Konsumentkvinnan" där Lena berättar om det skoningslösa föraktet för den manipulerade förortsmänniskan, den nygifta fru K i Skärholmen får klä skott för alla de svenskar som helt styrs av reklam och massmedia utan att protestera. Sviten ”Konsumentkvinnan” visades på Bukowskis Moderna år 2000 och donerades därefter till Moderna Museet i Stockholm. Lenas sviter är ofta berättelser, ibland publicerades de i PUSS. Den för auktionen aktuella sviten "ASEAten", utförd 1968, innehåller försättsblad och 6 st förlagor till illustrationer med ett intensivt bildspråk i blandteknik och collage. På försättssidan har Lena skrivit ”ASEAten - gripande öden och äventyr inom industrin" och i bilderna får vi följa "ASEAten" i hans möten med det svenska maktsamhället. I första bilden möter han Sveriges främsta företrädare för den industriella traditionen och det svenska näringslivet på 1900-talet, Marcus Wallenberg. Eftersom ASEAten är ”lågmynt” och har problem med spriten blir han utpekad och exkluderad från alla sportevenemang. I nästa bild syns ÖB Nils Swedlund, förespråkare för att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen. Sen kommer Nils Bejerot, ett av Lenas ”favoritobjekt”, kallad ”Verkarn”, ihågkommen som narkotikapolitikens fader och den som bedrev nolltolerans mot sprit och narkotika och utbildade i stort sett hela Sveriges poliskår om drogmissbruk, psykiska störningar och förhörsteknik. Som en kuriositet kan nämnas att Bejerot ansåg att alla serietidningar var skadliga. I de två följande bilderna möter ASEAten den unge Olof Palme som förför med röd ros och sen tar skamgrepp och förleder honom. I den sista bilden återkommer ÖB som för bort ASEAten och klassar honom som sociopat med orden ”nationell impotens” då han säger nej till makten som utövas i skydd av den svenska flaggan. ASEAten är den utnyttjade människan som alltid hamnar i underläge och temat är förstås allmänt maktmissbruk.
Lena Svedbergs konstnärskap är unikt, modigt och förtjänar verkligen att ”omläsas” som Fredrik Liew skriver i sin text till presentationen av den i höst aktuella utställningen på Moderna Museet av sviten med 57 teckningar och collage ”Herr Aldman Superhero av världsalltet” (utställning 17 maj – 12 oktober 2014). Med sin giftiga penna valde hon att föra ut sin samhällskritik som inte hymlade, de satiriska teckningarna är skickligt utförda och starkt gripande, pennan verkar emellanåt ha doppats i en svart avgrund av äckel och harm. ”I ASEAten” briljerar Lena Svedberg med såväl sin skickliga penna som med förmågan att skapa karikatyr av sin samtid. Hon skapar ett tidsdokument med sin politiska uppfattning av Sverige och den för henne aktuella samhällshistorien.