John Chamberlain
"Yellow Nunn"
Executed in 1975. Painted and chromium-plated steel. Height 115, length 163 and width 102 cm.
Provenance
Leo Castelli Gallery, New York.
Bo Alveryd, Kävlinge, Sweden.
Private collection.
Literature
Julie Sylvester, "John Chamberlain; A Catalogue Raisonné of the Sculpture 1954-1985", 1986, illustrated pl. 526.
More information
John Chamberlain (1927-2011) föddes i Rochester, Indiana. Under de två åren på Art Institute of Chicago (1950-1952) arbetade han med svetsade stålskulpturer och det var först mot slutet av 1950-talet som han började arbeta med plåt och delar från bilar, något som sedan nästintill blivit konstnärens signum. Dessa bemålade plåtsjok, ibland sammanfogade med helt igenkännbara delar från bilskrot, gjorde konstnären som både fristående skulpturer på golvet och som skulpturer att hänga på väggen. John Chamberlain revolutionerade skulptur som genre och hans betydelse för yngre generationers konstnärer kan knappast överskattas.
1960 hade Chamberlain sin första riktiga galleritutställning hos legendariska Martha Jackson. Trots att han knappt sålde något tog kritikerna honom till sig och han inkluderades följande år i utställningen The Art of Assemblage på Museum of Modern Art i New York. Det var en banbrytande utställning som egentligen för första gången med ett helhetsgrepp introducerade konceptet assemblage för den amerikanska publiken. Utställningen inkluderade vitt skilda konstnärer såsom Picasso, Duchamp, Braque, Man Ray, Rauschenberg, Chamberlain m fl. Efter att ha ställt ut flera gånger hos Leo Castelli under 1960-talets första hälft, medverkat vid Venedigbiennalen och visat vid biennalen i São Paulo, började konstnären att experimentera med andra material än bilplåt. Han gjorde textila skulpturer i skumgummi, prövad sig fram med abstrakta målningar och experimenterade med plexi. Mot slutet av 1960-talet jobbade Chamberlain också mycket med film. Ett av de mest välkända produktionerna är The Secret Life of Hernando Cortez (1968), där Taylor Mead och Ultra Violet, Andy Warhols stjärnor, medverkade. Eller som Chamberlain själv har sagt i en intervju med Julie Sylvester: ”In The Secret Life of Hernando Cortez the cast was just friends of mine who were fooling around with notions of conquest. Andy Warhol was making some of these dumb movies also.”
1972 började Chamberlain åter använda bildelar till att skapa sina skulpturer. De flesta skulpturerna under den här tiden tillkom i ateljén på samlaren Stanley Marshs ranch i Mexiko. Den aktuella skulpturen ”Yellow Nunn” är utförd 1975 och med proveniens Leo Castelli är den ett otroligt spännande exempel på Chamberlains skulpturer när de är som bäst. Verket är fullt av konstraster: den hårda ytan mot de mjuka uppbrutna skikten, det imposanta formatet mot formens och kompositonens lätthet, svärtan mot de ljusa partierna etc. Nu lade han också till accenter av färg mot de redan bemålade ytorna, vilket även denna skulptur är ett exempel på.
Med stor distans till sig själv och det “skapande geniet” utgick Chamberlain nästan alltid från det lustfyllda och känslostyrda i sitt skapande. Att han också debuterade när den abstrakta expressionismen nådde sin kulmen och hans konstnärskollegor hängde på Cedar Bar, har gjort att hans verk ofta ses som den tredimensionella motsvarigheten till det då aktuella måleriet. Han inspirerades av Franz Klines och Willem de Koonings måleri och han tog den fysiska formen vidare från det formella och skapade på känsla och på gehör.
Designer
John Chamberlain is the artist who profoundly transformed abstract expressionism from two-dimensional painting to physical objects. His guiding principles during creation were "fit" and "choice"—two parameters that, combined with Chamberlain's intuitive sense, turned metal car parts into groundbreaking artworks.
Towards the end of the 1950s, Chamberlain began creating using sheet metals and car parts, a material that was hardly sparce or expensive following the aftermath of the Second World War in America. Using these painted metal sheets, sometimes incorporating easily recognizable parts from junked cars, Chamberlain crafted both freestanding floor sculptures and wall-mounted sculptures. In 1960 Chamberlain had his first proper gallery exhibition at the legendary Martha Jackson. Despite hardly selling anything, the critics took a liking to him and included him in the exhibition ‘The Art of Assemblage’ at the Museum of Modern Art in New York the following year.
After having exhibited at Leo Castelli several times during the first half of the 1960s, participating in the Venice and São Paulo Biennale, Chamberlain began in 1966 to experiment with different materials than metal, opting rather for white shifted materials such as plexiglass, foam rubber, and paper. During this 7 yearlong experimental period, the artist developed a harmonious relationship with his materials, one that he would carry with him for the remainder of his career. Yet it was his return to metal and car parts which became the start of the most highly appreciated part of his careet. His understanding for the importance of details and compositions (choice) and combinations (fit) of the chosen metal sheets created sculptures which combines motion with strength, sharp edges with flat surfaces. These are intuitive and expressionist objects that, despite their weight, possess movement and a significant degree of elegance. During the 1980s, when ”Le First” was created, Chamberlain worked with upwards and vertical lines.
Chamberlain advocated that the most important thing an artist has to understand is when to stop working. Chamberlain’s ability to identify the perfect moment to stop demonstrates a kind of humility towards the material and the task at hand. He did not strive to merge the various parts into a unified whole but aimed to let the selected components form a composition of shape and movement. This is why he never paints or otherwise modifies the parts after assembly and why the welded joints remain visible.
John Chamberlain is considered one of the most important artists of the postwar period. He revolutionized the sculpture genre, and his influence on younger generations of artists can hardly be overstated. His art continues to provoke and inspire!
Read more