Dick Bengtsson

Målningen "Stockhus" inköptes av nuvarande ägare på Dick Bengtssons legendariska utställning på Galleri Karlsson 1969. Det var totalt 20 målningar som ställdes ut hos Bo Karlsson den gången, till synes idylliska målningar som föreställde folktomma landskap med hus. Betraktade från avstånd tycktes de fridfulla men på flera av dem hade konstnären målat svastikor, vissa syntes i husens fönsterkarmar, några vid målningarnas hörn och somliga anades i bakgrunden. Fastsatta i en liten krok på undersidan av målningarna hängde små plastspadar och på golvet var svarta lådor med björkved placerade.
"Stockhus" hängde på Galleri Karlsson bredvid sin spegelvända systermålning. Båda verken stack ut på utställningen då de inte innehöll några hakkors, trots det vilar något svårtolkat och svävande över dem. På en kulle står ett ensligt timmerhus och i bakgrunden skymtar en mörk granskog. Målningen har en fantastisk patina och den lackade ytan skimrar i guld vilket på ett vackert vis kontrasterar mot det rustika stockhuset.

De flesta av Bengtssons verk köptes genom åren av konstnärskollegor och andra inom konstbranschen så också denna skimrande målning. Nedan följer en text skriven av Tore Berger ur kulturtidskriften Hjärnstorm.

SPADEN ÄR ETT VERKTYG
Galleri Karlsson i slutet av 60-talet var verkligen i mitten av allt. Och Dick Bengtssons utställningar var centrala. Dom gjorde ett starkt och pålitligt intryck av något hemtamt och gåtfullt. 1969 ställde han ut landskap med husexteriörer, nästan genomgående med hakkors antingen skymtande i fönstren eller som prydliga märken i målningens hörn. Dick Bengtsson var en av oss. Han uttryckte något sanningsenligt, något otvivelaktigt och definitivt. Men ingen, i varje fall ingen jag har läst eller hört, kunde göra en analys. Den gick inte att säga vari sanningen bestod.
Bland alla ”egna” motiv tycker jag mig minnas en replik av Edward Hoppers kända målning "Early Sunday Morning" med ett hakkors i hörnet. Det är en av världens mest reproducerade målningar. Kanske inte lika vanlig som "Mona-Lisa" eller "Frukost i det gröna", men väl i paritet med Dalis mjuka klockor (vad den heter?) eller Hoppers andra slagnummer "Nighthawks".
Inte alla mästerverk håller för reproduktion, men dom som gör det går ett säreget öde till mötes. Originalen finns någonstans, pålitligt förvarade, behövda endast som abstrakt referens, ungefär som meterstocken i Paris. (Men färgerna mörknar långt fortare än meterstocken vittrar sönder. Kontinuerligt nytryckta posters och konstkort kommer att vittna om målningens en gång koloristiska närvaro.)
Jag har sett Early Sunday Morning live på en utställning i London -81. Det var en strålande målning; i bokstavlig mening surrealistisk. Förvånande stor till formatet. Den var absolut inte ”tömd” av alla sina reproduktioner, inte nernött av användning, inte bara sin egen flagga.
Det fanns något av reproduktion över alla Dicks tavlor på utställningen, även om förlagorna var okända. Kanske fotografier ur tidskrifter från 30-talet? Man kunde tänka sig att Early Sunday Morning bara följt med i ett bildsvep från det besudlade decenniet, att han aldrig tagit ställning till, eller vetat om, bildens välkända status.
Jag inköpte den ena av två spegelvända "Stockhus". Den saknar hakkors, vilket gjorde den udda på utställningen. (Men naturligtvis mera anpassat normal utanför den.) Men på samtliga utställnings tavlor fanns undertill en liten krok fastskruvad i den obehandlade, profilerade träramen. Där hängde en liten gul plastspade av den typ som förekommer i alla sandlådor.
Det var en lockande åsyn. Barn vet vad som tillhör dem. Min son Andreas föddes ungefär samtidigt med utställningen, och var snart i sandlådeåldern. När Stockhus visades på Moderna Museets stora retrospektiv 1983 hade någon (Dick själv?) försett samtliga verk med nya spadar. Dom följde emellertid inte med tillbaka som extrabonus. Försvann dom i Moderna Museets sandlåda?
Häromåret, innan jag flyttade från Gröndal, föll mina ögon på just en sådan spade i gräset vid en gångväg. Det var ingen tvekan. Den hörde till Dick Bengtssons målning. Som innehavare måste jag ta mitt ansvar att återta den från verkligheten.
Stockhus hänger nu på Mellanvik (som faktiskt är ett stockhus, även om det i likhet med dom flesta sådana har faluröd ytterpanel.)
Nyligen – våren 97 – hade jag en utställning i Göteborg där jag i en text hänvisade till Mellanvik (Mellan verklighet och sken. Mellan förr och nu. Mellan dokument och fantasi.)
Visst hade Dick en sida av metakonstnär, liksom jag själv och flera andra ur vår generation. Jag minns debattens brännpunkter på 60-talet. Det var en grundläggande diskussion, ett sökande som handlade om konsten och livet, om gränser och gränsöverskridanden. Om massmedia, ”the global village” och en definitivt ändrad situation. Man sökte flytta livet in i konsten, i avsikt att konsten skulle påverka livet. Risken och möjligheten var att konsten skulle upplösa sig själv och bli en del av politiken. ”Love, Peace & Understanding”.
Det handlar om förhållandet mellan inre och yttre verklighet, och om det verkliga budskapets innehåll och konsistens.
När jag hängde min utställning fantiserade jag om en konsthalls-installation där Stockhus var med. Jag såg plötsligt så tydligt och pedagogiskt hur man skulle tolka spadarna. Jag såg resonemanget. Det var som när fullmånen plötsligt skiner genom en reva i molntäcket.
”Spadarna är verktyg”. Det börjar med det.
Spaden är ett verktyg…

Tore Berger
Kulturtidskriften Hjärnstorm, nummer 62, 1998.