Untitled
Signed Lena Cronqvist and dated 1999. Canvas 120.5 x 144 cm.
Galleri Lars Bohman, Stockholm. Acquired in 1999.
Private collection, Stockholm.
LEKA MED DÖDEN
I Lena Cronqvists måleri ryms både tragik och komik och som få lyckas konstnären balansera dessa motpoler på en knivsudd. Hon bär på en förmåga att spränga och sammanfoga gränser mellan det inre och det yttre. Det handlar om det inre rummet och världen utanför, den egna upplevelsen och den allmänna historieskrivningen, det högst personliga och det allmängiltiga. Och oavsett var hon bestämmer sig för att scenen skall utspela sig, så låter hon nästan uteslutande människans villkor och utsatthet stå i centrum.
I den aktuella målningen möter vi Flickan. Flickan, som med den röda rosetten i håret varit en trogen följeslagare till konstnären sedan hon först dök upp i två målningar under tidigt 1980-tal. I dessa två målningar står hon naken i vattnet. Vit och kall är den runda barnamagen, medan hennes armar och ben är brunbrända av sommarsolen. Den röda rosetten lyser som en klar fyr i vattenytans krusande oändlighet. Så småningom börjar flickorna att leka, de tar med sig katter och nallar ner i vattnet, och de får småsystrar som förströstansfullt håller de äldre systrarna hårt i handen. Inte alltid visas lillasyster kärlek tillbaka, i ”Skvallerbytta” från 1991 trycker storasyster den lillas huvud mot vattenytan och med uppspärrad mun kippar den lilla efter luft. Pappa- och mammadockorna dyker också upp på konstnärens dukar på 1990-talet. Flickorna leker med dem både i vattnet och på torra land, och pappadockan hänger ofta och dinglar i flickans hand. Trots maktattributen som randiga kostym och blanka svarta skor så är det tydligt att flickan bestämmer. Hon har kontrollen i detta allvarsamma och oerhört laddade relationsdrama.
”Jag minns dem i motljus, i vår första trånga bostad i New York, de små vaxklumparna. Hur de – som om hon såg med fingrarna – förvandlades till varelser med utseende, karaktär, små fulvackra figurer i begynnelsen av livet, med hela registret av möjliga handlingar i sina gener. Och de l o g. De ler, de räcker ut tungan, de sätter lillgammalt händerna i höfterna och beter sig överhuvudtaget inte salongsfähigt. De fnissar åt sig själva och oss. Och säkert äger de Namn, fast de för tillfället gömt undan dem, eftersom Namn skulle låsa dem ute från de utopiska land där varje handling – också de allra grymmaste – är tillåtna, varje grimas en utmaning, både mot världen och det JAG som de (vi) skall dresseras att bära, alldeles snart, där den abrupt tagit slut, Flickans tid. Barnets.
Så beskrev maken och författaren Göran Tunström, i inledningen till utställningskatalogen till Lokstallet i Strömstad år 2000, framväxten av de första flick-skulpturerna. Det var under det sena 1990-talets vistelse i New York som de första flickorna tog fysisk form i terrakotta och brons och det är också där som den aktuella målningen utfördes. Det leende Tunström så målande beskriver möter vi också i auktionens målning. Flickan, fortfarande med röd rosett i håret, ler. Hon ler och ser med klar blick ner mot pappa-figuren som med stympade armar kämpar emot flickans fasta tryck. Endast ett litet runt hål, stort nog för flickans arm, utgör öppningen till glasskålen och betraktaren inser snabbt att oddsen är ojämna. Flickan släpper inte taget och pappa-figuren kommer inte att ta sig upp. Målningen är ett fint exempel på just de ytterligheter som samsas i Cronqvists måleri. Barnet möter den vuxne, rumsligheterna möter rymden och det grymma möter det komiska. Handlingens grymhet rimmar illa med barnets söta uppsyn och målningen är laddad med ett psykologiskt drama som nog kommer att fortsätta långt efter att scenens belysning har släckts.
Lena Cronqvist is born and raised in Karlstad. Her interest for the arts came early in her life, and she spent the first year of her studies in England, near Bristol’s Art School. Upon her arrival back in Sweden, Cronqvist began a short-lived education at Konstfack, leaving to study painting at the Royal Academy of Fine Arts. When examining Lena Cronqvist's painting, it delves into "painting" in its more traditional sense. She is indeed a painter in the grand modern tradition, frequently turning to Edvard Munch and Francis Bacon’s art as inspirational sources. Yet she also had numerous art historical references and a deep love for the craft. Cronqvist excelled as a colourist, finding harmony in the most unusual colour combinations – few have managed to paint warmth and cold successfully at the same time. Her subject matter is often perceived as challenging and overly private by many. She often models herself for her art, posing in mundane situations imbued with a sharp psychological character. Her “Modonna-pictures” from the 1970s are a good example of this. She turns our gaze away from the conventional, notably in her portrayal and depiction of girls, which is fascinating. Cronqvist depicts these girls as ugly, simple, and altogether uncomfortable – a great contrast to how woman were normally portrayed in art. In more recent years, Lena Cronqvist has studied the effect of aging, using herself as a study. Moreover, Cronqvist is a very successful sculptor, and several of her works in bronze have been sold great sums in the auction world. She is also gifted in graphic productions, of which “Strindbergsmappen” is the most well-known. Among her most renowned works is "The Betrothal," a paraphrase of Jan van Eyck's symbol-laden painting "The Arnolfini Portrait." In Cronqvist's reinterpretation, artist and husband Göran Tunström are the main characters, with equally weighty symbolism but carrying entirely different meanings. Where van Eyck's painting features a loyal dog, Cronqvist replaces it with a cat—a symbol of independence.
Read more