Marie-Louise Ekman

"DE MEST ORIMLIGA FÖREFALLER HELT NORMALT"

Den senaste utställningen i vilken Marie-Louise Ekman, 70 år i år, medverkade hette ”Göra som man vill” och visades på Tensta konsthall 2012. En synnerligen passande rubrik på ett av de starkaste och mest säregna svenska konstnärskapen i modern tid. Som ung konststudent bröt hon alla tabun och föreställningar om vad det innebär att vara kvinna och konstnär: Ta plats, svinga sig mellan konstgenrer, härma populärkulturen, visa brösten, skildra existentialismen utifrån tidningsläsning på toaletten och så vidare och så vidare till finhetsklassens förskräckelse. Det har tagit henne långt. Från undergroundfanzinet ”PUSS” till Galerie Aronowitsch och vidare som rektor på Konstakademin. Hennes fördjupade utforskning av dysfunktionella relationer har också tagit dramatiserad form, erfarenheter som gjort henne till en av de mest omskrivna (och omtyckta) Dramaten-cheferna genom tiderna.

I våras dök två av Marie-Louise Ekmans mest reproducerade och refererade verk upp på Bukowskis, hennes credo: ”Livet och döden” och ”Striptease”. Priser är inte alltid (i ärlighetens namn) några absoluta indikatorer på kvalitet (eller brist på den), men i de här fallen är det tydligt att det handlar om att insikten om Marie-Louise Ekmans betydelse för svensk konst och hennes allmängiltiga kvaliteters motsvarighet internationellt, nu slagit igenom monumentalt. Bägge dessa verks slutpriser flerdubblades, något som inte borde varit oväntat. Den senaste boken om Ekman kom ut så sent som förra året och följdriktigt är den engelskspråkig, ”No is not an answer” (red Maria Lind) och innehåller texter av internationella konstvetare och forskare som ur olika aspekter placerar henne i ett större internationellt och konsthistoriskt sammanhang. Gemensamt för deras analyser är resonemang kring hennes envetna uppehållande vid det anarkistiska och klarsynta angreppet på normalitet och kanon. Den omisskännliga humorn får man på köpet.

Som av en händelse är målningarna på vårens Contemporary från tre skilda perioder i konstnärens liv: ”Utan titel, (Inez Svensson)”, 1973, ”Venus födelse (II)”, 1980 och ”Det tomma rummet” som är från hennes senaste utställning på Angelika Knäpper Gallery, 2008.

Här berättar hon själv om sitt konstnärskap och om verken på auktionen, berättat i april 2014.

Handlar din konst mycket om relationer?
Det är de som står utanför som gör reflektionen, inte jag. Själv är jag mest intresserad av över- och underläge, sådana relationer finns mellan föräldrar och barn och mellan partners, inom familj. Det är många olika drömmar som ska förverkligas. Det intresserar mig. Makt. Vad mötet består i kan vara osynligt. Mycket är synligt, men det mesta av det som verkligen utspelar sig är dolt. Jag är inte den sortens berättare som är intresserad av att beskriva skeenden av typen ”Det sitter två kvinnor som pratar i cafémiljö” och atmosfären är så eller så. Det måste vara gjort på ett sätt som är sebart och som man kan ta till sig – ett trovärdigt bildspråk. Ta till exempel två kvinnor som skrattar och ler och ser ut att trivas. Men det kanske handlar om något annat? Den ena kanske bär på en sorg som hon inte vill visa, kanske är hon dödssjuk men orkar inte ta i det. Människan har olika språk som vare sig är mimik, rörelse eller ord. Det är sammantaget något helt annat. Man har med sig gamla möten in i de nya. Det påverkar hela samtalet. Den okända kedjan händelse påverkar det nya. DET är jag intresserad av. Både när jag målar eller när jag skriver.

Min senaste pjäs ”Dödspatrullen” handlar om min mamma när hon flyttade in på äldreboende när hon var 90 år. Hennes verklighet var sådan att vi nära sa att hon inbillar sig, när hon inbillade sig. ”Du blandar ihop dröm och verklighet”, sa vi. Hon blev fruktansvärt ledsen när inte ens de närmast trodde henne. Jag har fortfarande idag svårt att tro att det var så som hon sa. Men för henne var det så, hennes fantasi spelade henne de spratten. Den okända delen av våra liv är intressant att uppehålla sig vid och det är vad jag sysslat med hela mitt konstnärskap. Det är det jag håller på med.

Var befann du dig i livet när du gjorde ”Utan titel, (Inez Svensson)”, 1973?
Jag försöker minnas. Vi var väldigt nära där, 1973, jag och Inez Svensson (designprofil, modeskribent och rektor för Konstfack 1990 – 96). Vi två hade katt, min hette Inge. Just nu kommer jag inte på vad hennes katt hette och det retar mig. Jag brukade komma med min kattlåda och sov över hos henne. Vi festade ihop och hade mycket roligt. Hon berättade hur hennes katt blev arg på henne och sket i hennes skor. Hon, Britt Edwall (levande radiolegend) och jag åkte till Paris, eftersom Inez var modeskribent för Svenska Dagbladet, och det har jag skildrat i flera målningar. Våra liv tillsammans. Inez har alltid en brun falukorv runt halsen. Varför? Det går inte att svara på. Ett perfekt porträtt, det tyckte hon också. Öyvind Fahlström tyckte att det var idioti att jag slaktade serierna, alltså brydde mig inte om att hålla ihop dem. Jag sa Äh! Idag tycker jag att det är lite tråkigt. Britt brydde sig om mig. Jag var nygift med Carl-Johan och hon hjälpte mig genom att ha mig som assistent. Hon tog med mig och hittade på att jag skulle göra saker. Hon tyckte om att ha mig med och för att hjälpa mig ekonomiskt. Hon bjöd mig till Paris och vi sov i samma rum. Det blev också en radioserie, Tre flickor i Paris.

”Venus födelse (II)”, 1980 – Vad tänker du om den?
Jag hade en sådan liten flicka då. Idag är hon 38 år och har en ny liten treårig flicka som ser ut sådär. Mitt senaste barnbarn ser ut sådär. Olle Baertling var inte alls inne vid den här tiden. Men William Aronowitsch var ett universitet för mig. Jag fikade hos honom på eftermiddagarna. Vi hade hans galleri som café efter ett arbetspass, mycket trevligt. Där bläddrade man i hans böcker och kataloger och jag såg Baertling och målningarna i lagret. Från allra första början blev jag provocerad. Icke-figurativt - jag begrep mig inte på det! Jag att igång att förhöra William: ”Vad gillar du med det här?” Han förklarade. ”Det stämmer inte vad du säger”, sa jag. Sedan fick jag en katalog, på den tiden var det riktigt fint gjort. Jag tittade på dem regelbundet men fick ingen kontakt med dem och återkom. Som en gåta jag inte kom på svaret på. Så en dag fick jag världens upplevelse. En dag kände jag starkt att jag upplevde att det var en bild av tankeverksamhet skulle kunde vara en bild inifrån hjärnan. Hur en tanke växer fram och hur den föreställer något icke-figurativt som man inte kan fånga på annat sätt än icke-figurativt. Det var hisnande. Sedan ville jag se mer och mer och mer. Jag blev hög. Som tankesprång och tankeförflyttningar. Då var det roligt att ha dem som en sorts rum som mina figurer kunde röra sig i. Istället för stadsrum eller rum i ett hus, så gjorde jag ett rum av hans målning. Jag var noga med att i varje målning poängtera att det var Olle Baertlings bild. Alla målningar finns, jag har inte hittat på någon. Men det är mina färger som försöker likna hans, men jag har inte mätt upp dem. Jag målade av dem på mitt sätt. Efter det har jag även gjort Mondrian och Picasso, men jag hade bara svartvita böcker.

2008 hade du en utställning med helt nya verk och ”Det tomma rummet” är en av dem.
Den här var rolig att göra! Jag har alltid gillat leksaksförpackningar. Som Öyvind Fahlström. Här ser man samlat mina vanligaste möblemang. Lamporna, sofforna klänning, byxor, damer, mattor är uppradade. Jag har gjort en uppräkning av mitt sortiment. Inför utställningen målade jag så mycket jag kunde på min fritid. Jag hade enorma arbetspass. Jobbade på dagtid (på Konsthögskolan) och målade kvällar och helger. Jag har alltid gillat att jobba. Jag har ingen distans och gör det jag tycker det jag ska göra och det jag blir berörd av. Det är det som är det roliga. Att man kommer åt någonting inne i sig själv. Inte låg just där just då. Att man fortsätter och fortsätter att rycka i tåtarna. Man vet inte heller om man kommer komma ända fram.

Du har ett starkt bildspråk som formas på sjuttiotalet och som du hållit fast vid sedan dess?
Vad som är viktigt är att man som konstnär har ett språk. Innan dess kan man inte prata. Hela utbildningen handlar om att hitta sitt språk. Det dröjde innan jag hittade mitt. Jag famlade åt olika håll. När man väl hittat språket kan man börja berätta historier och göra nedslag i sin samtid. Jag känner mig som att jag har hittat mitt språk. Så viktigt för mig. Med det språket kan jag berätta vad jag vill. Jag upprepar mig inte. Jag måste hitta sånt som hetsar upp mig. Och det är vad man håller på med.

*Rubriken är ett citat av Olle Granath ur hans katalogtext till utställningen på Angelika Knäpper Gallery, 2008.