"Marcel Duchamp", 1962
Signed CHR and with finger print on verso. Gelatin silver print, image 44 x 34,5 cm. Sheet 50 x 40,3 cm.
Acquired directly from the photographer in 1997.
Acquired directly from the photographer in 1997.
Christer Strömholm, "Privata bilder", Exhibition catalogue Camera Obscura, 1978, reproduced page 20.
Anders Jonason och Christer Strömholm, "Christer Strömholm, Konsten att vara där", 1991, reproduced page 115.
Lourdes Peracaula, "Christer Strömholm", 2001, illustrated fullpage p. 109.
Strömholm & Strömholm, "Christer Strömholm 1918-2002, On verra bien", 2002, illustrated p. 71.
Joakim Strömholm (ed), "Post Scriptum Christer Strömholm", 2012, illustrated p. 165.
Sommaren 1962 for fotografen Christer Strömholm och författaren Lasse Söderberg till Spanien för att göra en bok. Där träffade de flera av konsthistoriens största profiler, Dali, Tàpies och Duchamp. Resan, var tänkt att resultera i en bok om den sociala verkligheten i Francos Spanien men förläggaren drog sig ur. 51 år senare gav Söderberg ut ”Resa i svartvitt”, baserad på sin resedagbok.
Söndagen den 28 juli 2013 skrev Svenska Dagbladet om boken, här följer ett utdrag:
”Duchamp tog litet överraskande emot med bar överkropp och visade oss in i det luftiga vardagsrummet medan han blossade på en havanna och inte gjorde min av att vilja klä på sig. Vi förklarade vårt ärende. Han skyndade fram till soffbordet där det stod en cigarrlåda, öppnade locket och bjöd.
”Får det lov att vara?”
Vi avböjde och Duchamp sa:
”Själv röker jag minst åtta om dan.”
Jag hade inga intelligenta frågor att ställa, knappt några dumma heller. Det kändes pinsamt.
Duchamp uppfattade mig nog mest som assistent eller medföljande kamrat till fotografen, som för övrigt redan var i full färd med att ta sina bilder. Vad frågade man för övrigt en man som ingenting ville åstadkomma och ingenting tycka och som gjorde konst av att ingenting åstadkomma och ingenting tycka?
I den konsten var han den sanne virtuosen som alla museer ville se representerad i sina samlingar. Hos honom triumferade tanken över utförandet. Resultatet: det som André Breton kallade antimästerverk.
Dalí å sin sida har i sin självbiografi satt fingret på vad som var unikt hos denne man som ställde sig utanför politiken och religionen och aldrig skaffade familj, bil eller anställning. De hade kamperat en tid ihop. ”Duchamp är i ännu högre grad än jag själv en antihistorisk personlighet”, skrev Dalí. ”Under samvaron med oss fortsatte han att leva sitt underbart hermetiska och sysslolösa liv som verkade paradoxalt stimulerande på mitt eget arbete.” Paradoxalt stimulerande: se där hemligheten.”