Jag såg Gud – hon var svart, sa en astronaut som återvänt till jorden. Det kan ha varit skulpturer av Lena Cronqvist däruppe. Här på jorden, på bilden här intill, står sex svarta små gudar, sex apostlar med sina attribut och sina karaktärer. Alla är nakna, utom en som ännu inte hunnit ta ur flätorna ens. Kroppshållningen röjer att hon är den undrande anföraren i den sammanhållna kärntruppen, ett halvdussin som håller ihop i ett eget arbetslag. Alla de övriga många systrarna är på ensamma uppdrag på annat håll, Gud vet var. Eller kanske Swedenborg vet, som säger att Guds bästa änglar bor i himlens mitt, men åtskilda i varsitt hus.
Kanske är alla Cronqvists flickor mer att likna vid Linnés lärjungar som skickades ut i världen för att kunskapa (på hans tid hette det kundskapa, och säl hette själ). Somliga av Linnés lärjungar återvände till honom i Uppsala med naturens halvhjärtade löften, andra inte, för de dog utrikes och själen for till himlen för att kundskapa, som astronauten. Linné var nog enig med Aristoteles som påpekar att naturen är fylld av goda avsikter, men den förmår inte genomföra dem. Cronqvist visar att också själva livet säkerligen är fyllt av goda avsikter, men inte heller livet förmår genomföra sina avsikter, de skrumpnar och mister sin skönhet.
Men Cronqvists flicka tänker ändå inte dö och fara till himlen på själens rygg, hon inte ens åldras för hon har inte ens ålder, rumtiden har krökts, hon vandrar i en spegelsal och betraktar sig själv där hon var för en stund sedan och sedan sig själv där hon kommer att vara om en stund. Tiden (brons är evigt) biter sig i svansen bland speglarna och slår knut, stoppknut, som grus i timglaset. Minnet självantänder. Flickan stiger ut i rummet med sin resning, sin hållning och sin brännande blick mot betraktaren som känner sig avklädd själv. Hela kroppen tittar på betraktaren, en ögonfoting, ett ögonvittne så att man i bryderi börjar fixa flätorna (om man har några) och kolla gylfarna (om man har några). Man vill skynda sig att möta dessa små svarta gudar med respekt och aktning, man vill återbörda det allvar de visar. Men hur och när? Och var? Hur ska man möta dem - med självrannsakan? När ska man göra det – för alltid? Och var - här i det inkrökta rummet som kysser sig själv därbak?

Betraktaren grunnar över vilka Guds löften som flickorna förvägrats och vad som i gottgörelse kan sägas nu, och av vem.
Hamlet säger till skådespelarna (till oss) att konsten håller upp en spegel för naturen, ”to show virtue her feature”.
Speak the speech! manar han sina actors (skådespelare är missvisande, aktör är bättre). Med ens är det konstbetraktaren själv som står på scenen med spegeln i hand som en förkonstlad stammande aktör inför de tysta, nakna, betraktande flickorna – nu plötsligt hans publik som tycks vänta på hans action – ty människor tror att när de är intresserade av konsten så borde också konsten vara intresserad av dem. Vad ska han säga dem? Men Shakespeare säger bara hur människan talar, tänker, uppträder och känner – inte hur hon ska göra det. How, but not how to.

-Hur vara och hur inte vara, det är frågan… mumlar betraktaren till sist (i den första Bill-boken är översättningen mer pliktskyldig: – Ja, läspade Violet.)

I speak, therefore I am, sa Descartes… not. Flickorna talar inte – de tänker, och de minns, därför finns de till. They rest in silence.

Var fanns de tigande flickorna innan Cronqvist förde ut dem, innan hon utförde dem, att vara (eller inte vara) i dagsljuset? Kanske befann de sig i inre exil, på inre uppdrag hos henne, eller inkognito hos andra. Nu har de slutligen (äntligen med Linnés språk) efter konstnärens långa varande i konsten rematrierats och har nu ett och annat allvarsord att berätta här i origo om nuet i det förflutna, och om det förflutna i nuet.

Ett motsatsord till allvar kan vara falskhet. Inför dessa skulpturers allvar springer falskheten i luften, högt, högt i luften. Astronauten såg nog rätt däruppe – Gud är svart, och hon menar allvar… serious allvar.

DAN WOLGERS