Vera Nilsson

I ”Träd på Alvaret” har Vera Nilsson fokuserat uteslutande på det öländska landskapets egensinniga karaktär genom vilken hon kanaliserar sin expressionism. Då kompositionen är odaterad är det svårt att bilda sig någon exakt uppfattning om när den utfördes. I samband med att målningen ställdes ut på länsmuseet i Gävleborg år 2010-2011 valde man emellertid i utställningskatalogen att datera målningen till ”ca 1919”.

Museets datering länkar kompositionen till de landskapsmotiv av Nilsson vilka omskrevs av August Brunius i Svenska Dagbladet 1918: ”Jag skulle vilja säga att här finns endast en riktigt konsekvent expressionist: Vera Nilsson. Hon har både det vilda sinnelaget och den vilda tekniken. Ge henne det mest fromma och bleklagda landskap som motiv och hon förvandlar det till en apokalyptisk syn!”. Förvisso finns skäl att anta att Brunius karakteristik till viss del färgades av det pågående världskriget men generellt sett så sätter han fingret på den dynamiska kraft som finns i Nilssons landskapsmåleri.

De expressiva kvalitéerna till trots vilar ett sublimt lugn över det karga landskapet där terrängen såväl som de vidsträckta skyarna genomgående skildrats ockragula. Är det måhända den brännheta torra sommaren på Öland som påverkat konstnärinnans färgseende i dessa kompositioner?

Starka beröringspunkter finns med ”Landskap från Öland” (1926). I bägge dessa kompositioner är landskapet skildrat snett uppifrån. Den låga växtligheten och stenar av varierande storlekar ter sig därför relativt små (vilket Yvonne Eriksson påpekar i ”Att teckna ett liv. Om Vera Nilssons konstnärskap”, 2010).
Det ensamma trädet spelar en avgörande roll i kompositionen då det aktiverar den oändliga rymden ovanför där stora moln av skulpturalt monumental karaktär tornar upp sig.

I ”Träd på Alvaret” bevisar Vera Nilsson sin styrka som skildrare av ett besjälat landskap. Göran M. Silfverstolpe karakteriserar dessa landskap från Öland i biografin ”Vera Nilsson”, 1986: ”Vera Nilsson utgick från den öländska verkligheten men hon valde. Hon målade inte väderkvarnar i rader, inte Borgholms slottsruin, inte ens Källa ödekyrka. Att hon inte målade populära motiv, berodde inte på att hon höll sig för god för detta utan på att spänningen i hennes bilder var så stor att den inte gick att förena med motiv av det slaget. Hon måste syfta längre eftersom hon visste att hon kunde nå längre. Styrkan i hennes visioner kom av den kunskap hon ägde om detta landskap och den kärlek hon hyste till det”.