”Under några år i mitten av 1980-talet ägnade jag mig åt ett motiv jag hade svårt att släppa. Förlagorna till detta motiv, några foton jag en gång tog i Rom, avbildar en kringbyggd trädgård. Trädgården blommar. I mitten av trädgården står två skulpturer. Den ena skulpturen föreställer en man med handen utsträckt i en teatral gest, den andra en bågskytt. Bägge skulpturerna är anonyma, men spelar upp ett närmast alltför bekant klassiskt drama. Runt trädgården står huskropparna stilla i middagssolen. Scenen är frånvänd och sedd genom ett för längesedan stängt fönster.

Denna scen utgjorde ett efterhängset minne som kom att utveckla sig närmast som en film eller en pusseldeckare. Varje målning, varje fråga, tycktes föda en ny. Efterhand utvecklade sig serien – som fick titeln ”Opera” – till ett åttiotal målningar. Alla, utom någon enstaka, är i samma långsträckta format.

Målningarna närmade sig motivet från olika håll och med olika beskärningar, inte olikt en kamera som panorerar och zoomar in ett motiv. Ofta sattes de olika utsnitten dessutom ihop till något som kunde liknas vid ett collage eller åtminstone en halvt uppbruten bild. Bilderna tycktes leta efter ett fokus, en punkt, och ett avgörande, som ständigt drog sig undan. Självklart tänkte jag ibland på Michelangelo Antonionis film ”Blow-Up”.

Inom konsten dominerades denna tid annars i huvudsak av det tyska måleriet och de italienska transavantgardisterna. Den klassiska bildtraditionen ansågs hopplös. Förlegad. Detta närmast allenarådande mode utgjorde en påtagligt bidragande orsak till att jag dröjde mig kvar i bildserien. Varje överenskommelse eller mode måste av nödvändighet tränga undan något annat för att vinna giltighet - och det undanträngda är nästan alltid av lika stort psykologiskt intresse. Tänkte jag. För mig.”

Anders Widoff, oktober 2012

Målerisviten ”Opera” visades i sin helhet första gången på Galerie Leger i Malmö våren 1988. I möjligaste mån var målningarna endast till försäljning i grupper om två eller flera. Flera målningar såldes till institutioner och samlingar, såsom Moderna Museet och Fredrik Roos. Målningarna visades senare samma år på ett antal uppmärksammade utställningar i Spanien. Att upprepa något är sällan lyckat. Att återskapa en del av något i ett nytt sammanhang kan däremot både vara adderande och mycket spännande. Saker ställs på sin spets och givna sanningar sätts under lupp. Att få visa tre av Anders Widoffs ikoniska målningar tillsammans påminner oss om hur viktigt det är med konstnärer som vågar gå sin egen väg, som följer sin övertygelse och som vågar undersöka just det som i vardagens brus vilar i skuggan. Opera-sviten viskar om måleriet som kraft, om styrkan i tystnaden och om vikten av att stanna upp och låta tanken få utrymme att vandra.