Anders Zorn

Denna utsökta akvarell av mästaren Zorn, signerad och daterad 1892, är med största sannolikhet utförd i konstnärens ateljé på Boulevard Clichy i Paris. Georg Nordensvan, som besökte ateljén 1891, fick följande intryck av miljön: ”Vid Boulevard Clichy har han sin atelier snett emot Moulin Rouge, den måleriska danslokalen och helt nära Eremitaget, skandinavernas gamla samlingsplats. En stor atelier på nedre bottnen, en lika smakfullt som gediget smyckad atelier. Väggarna täckta av gobeliner i matta färger, här och där ett gammalt, snidat skåp, kopparkärl, en kinesisk stol – äkta – och ett orientaliskt hörn med divan, där man blir lat av att ha det bekvämt efter middagen och där man vid mockan och cigaretten och ett glas Cederlunds slipar tankekraft genom att diskutera konst, få på huden och ge igen efter förmåga. Det är naturligtvis ingen brist på konstverk i detta hem. Men de ha sin plats i boningsrummen. I ateliern träffas endast två målningar – en äkta Rembrandt, porträtt av konstnärens fader, och en genre av Edouard Manet, den vägbrytande impressionisten”.

Till skillnad från sina kamrater hade Zorn etablerat sig i Paris via kontakter som hade fört honom rakt in i kretsen av parisiska kulturpersonligheter. I ”telefonkungen” Ernest Mays hem introducerades Zorn för Antonin Proust, kulturminister 1881-82 och senare directeur général des Beaux-Arts, vilken hade nära kontakter med självaste Manet. Proust presenterade Zorn för den välkände operasångaren Jean-Baptiste Faure, vilken skapat en omfattande samling modern konst, enligt Zorn ”en utomordentligt fin samling av Manets målningar, ett hundratal av Claude Monets [...] det bästa fransk konst kunde bjuda”. Faure, som på ett visitkort daterat den 26 mars 1892 hälsade Zorn med det smickrande tilltalet ”mon cher grand artiste”, skänkte svensken Manets Päronskalaren, en målning som Zorn i sin tur donerade till Nationalmuseum; Faure kom också att utöka sin samling med några av Zorns bästa alster.

När Anders och Emma bosatte sig i Paris kunde de alltså räkna med stöd från ett betydande etablissemang. Carl Larsson antyder i sin självbiografi att Zorn anpassade sig till det parisiska livet med anmärkningsvärd lätthet: ”Sedan råkades vi i Paris, dit han förflyttat sig, och där han i ett nafs hade bildat vänskapsförbund med Antonin Proust och flera andra bland Frankrikes notabiliteter. Nu var han gift med Emma Lamm, en av de allra bästa kvinnor jag har lärt känna, och nu lånade Zorn inga pengar för att bjuda på middag dit han bodde på Montmartre. [...] Zorn var här, liksom han är det överallt, som fisken i vattnet. Han målade och etsade utmärktheter, Renan, Berthelot, Faure och Coquelin Cadet, deras fruar och älskarinnor”.

Förutom porträtt av franska kulturpersonligheter ägnade sig Zorn under dessa år även åt en rad enastående modellakter. Hans Henrik Brummer beskriver motivkretsarna i Till ögats fröjd och nationens förgyllning – Anders Zorn, 1994: ”Zorn ansåg att porträtt helst skulle utföras i modellens ’naturliga’ omgivning. Vid några tillfällen utnyttjade han dock sin ateljé för porträttbeställningar, speciellt naturligtvis för sådana ämnen som hade anknytning till konstnärens arbetsmiljö. Han utförde en rad konstverk med teman från ateljéns värld: självporträtt med eller utan modell, ateljéinteriör med modell etc. Ateljévåningen ägde sin sociala särprägel och dess motivkrets var en självständig genre”.

Auktionens akvarell är en av dessa rumsinteriörer med modell. Tor Hedberg beskriver, under den passande rubriken ”Mästerskapet”, motiven i Anders Zorn. Ungdomstiden. 1860-1893, 1923: ”Även i Paris sysselsatte han sig dessa år, så vitt porträttbeställningarna gåvo honom tid därtill, med studier av naket, men dessa fingo helt naturligt en annan karaktär i atelierdagern eller rumsmiljön än ute i fria luften. Modellen kom honom närmare och själva kroppsligheten fick därmed en starkare betoning än förr, då den blev ett med luft och klippor och vatten. Men som ett minne av dessa friluftsstudier lever ännu kvar intresset för gestaltens belysning, stundom från flera ljuskällor, och det sätt varpå den upptar och återger detta ljus; man skulle kunna kalla det en kroppens ljusspegling”.

Hedbergs text illustreras på samma sida i boken av en reproduktion efter en målning vilken, vid tiden för bokens tryckning, ingick i Thorsten Laurins berömda samling. Motivet beskrivs, kort och gott, som ”Bild 101. Studie” med oljemålning som angiven teknik. Vid närmare granskning av den något gryniga reproduktionen framstår det dock som mer troligt att det snarare rör sig om en akvarell. Modellen med det mörka håret uppsatt i nacken förefaller vara densamma som i auktionens komposition. I Laurins målning har modellen emellertid hunnit ställa sig upp och böjer sig fram för att greppa något med högerhanden. I den vänstra handen synes modellen hålla vad som möjligen bör vara ett tygstycke. Trots att illustrationen är svart-vit framgår tydligt den mörka kulör med vilken Zorn gestaltat tyget.

Avbildningen av Laurins målning bidrar med värdefull information för tolkningen av auktionens akvarell, vars komposition präglas av Zorns väl avvägda valörmåleri. Motivet byggs upp av ett fåtal färger koncentrerade kring modellens mörka hår, ljusa hy samt de sensuellt framställda, ställvis veckade vita sängkläderna vilka ger upphov till en intressant växelverkan mellan ljus och skugga. Zorn tillför kompositionen spänning genom en djärv isättning av blått i förgrunden. Med kännedom om Laurins modellakt kan man ana att det rör sig om konstnärens impressionistiska gestaltning av det mörka tygstycket som modellen sträcker sig fram för att nå. Kompositionen är ett ypperligt exempel på Zorns mästerliga handlag som akvarellist och torde utgöra en av höjdpunkterna för konstnären inom denna genre.

En avslutande intressant detalj är att det möjligen kan vara Emma Zorn som är avbildad i akvarellen.