Willem de Kooning

Andra världskriget är över och det stora maktskiftet på konstscenen äger rum. Paris, som sedan slutet på 1800-talet varit avantgardets knytpunkt, får lämna över till New York som smältdegeln för den kokande, nytänkande och banbrytande samtidskonsten. Många konstnärer har flytt kriget i Europa och finns redan i New York när staden på allvar befästs som den viktigaste och mest inflytelserika konstscenen. På denna scen tar Willem de Kooning plats som en av de tyngsta förespråkarna för den abstrakta expressionismen med ett måleri fyllt av energi, styrka och nytänkande!

Willem de Kooning hade som mycket ung kommit till USA redan 1926 och delade under 1930-talet ateljé med den Jung-influerade Arshile Gorky. Jackson Pollock var också han inspirerad av idéerna kring ett kollektivt medvetande, men fann senare sitt konstnärliga crescendo i ”action painting”. Dessa tre konstnärer omtalas, med flera andra och trots skilda måleriska språk, som abstrakta expressionister. Under 1940-talet målar de Kooning rent abstrakta verk och till sin första separatutställning hos Charles Egan Gallery 1948 har han målat en serie svart-vita målningar. Trots att försäljningen är trög, inte en enda målning säljs, hyllas utställningen av de nytänkande kritikerna. Clement Greenberg, en av USAs mest inflytelserika konstkritiker och en av de tyngsta förespråkarna för den abstrakta expressionismen, benämner redan nu de Kooning som en av de fem viktigaste konstnärerna i landet. Tydligt är att Clement Greenberg, Hans Rosenberg och Leo Steinberg (trojkan av amerikanska konstkritiker vars inflytande på 1900-talets konstkritik knappast kan överskattas) tidigt förstår och hyllar detta nya måleri. Under 1940-talet formas också den löst sammanhållna grupp av konstnärer, poeter och musiker som kallas "the New York School". Konstnärerna i denna grupp binds samman av ett nytänkande och ett avantgardistiskt förhållningssätt och den legendariske och framsynte galleristen Leo Castelli, tillsammans med de deltagande konstnärerna, anordnar 1951 den banbrytande ”9th Street Show” på nedre Manhattan, bland lagerlokaler och konstnärsateljéer. Utställningen blir en braksuccé och spin off-effekten håller i sig i flera år med nya utställningar och konstellationer där den nya konsten kan mötas och diskuteras. de Kooning är med från start och många yngre konstnärer intresserar sig för hans säregna måleri. Beteckningen New York-skolan blir mer eller mindre officiell i samband med att Robert Motherwell som samma år gör en utställning som han kallar ”The School of New York” på Perls Gallery i Beverly Hills och inkluderar verk av de Kooning, Gottlieb, Matta, Pollock, Still m fl.

Redan 1950 visas verk av de Kooning för första gången på Venedigbiennalen och hans måleri blir föremål både för diskussion och förundran. Om den europeiska publiken 1950 inte till fullo förstår de Koonings vildsinta måleri har pendeln svängt när han återvänder till biennalen fyra år senare och visar ”Excavation”, ett av hans viktigaste verk från denna tid.

Under tidigt 1950-tal överger de Kooning den rena abstraktionen och låter återigen kvinnofigurer ta plats på sina dukar. 1953 på Sidney Janis Gallery överraskar han konstvärlden med dessa expressiva målningar där kvinnornas uttryck är starkt och nästan brutalt målat. Förutom det direkta anslaget, fyllt av styrka och färg, uppvisar de Koonings kvinnomålningar en inspiration av och djup kunskap om den syntetiska kubismen. Kvinnorna tycks uppbrutna och åter sammanfogade och genom lager av färg och om- och övermålningar har de funnit sin slutgiltiga form. Den första målningen i denna svit, ”Woman I” tar nästan två år att färdigställa. Missnöjd med resultatet ställer de Kooning ut målningen mot väggen utanför ateljén. Där finner en vän den och övertalar konstnären att behålla den och visa den i utställningssammanhang. Denna målning tillhör idag samlingarna på Museum of Modern Art i New York och fortsätter att fascinera besökare och konstälskare från hela världen.

1958-1959 organiser MoMA en utställning med the New York School. Utställningen, som kallas ”The New American Painting”, visas i åtta europeiska städer och de fem målningar som de Kooning har med visar en ny väg i hans konstnärliga utveckling. Det tidiga 1950-talets kraftfulla och mättade färger har ersatts av en ljusare, lättare och luftigare kolorit. Likaså fanns återigen en tydligare abstraktion.

1963 flyttar de Kooning permanent ut till East Hamptons och hans ateljé står klar att inta året därpå. Han är nu en välbärgad konstnär, nyligen hyllad med the Presidential Medal of Freedom, men kommenteraren att det som verkligen räknas, det är hans vänner och hans jobb. I East Hamptons har han köpt en bit mark av goda vänner och kan från ateljén se träden och naturen utanför.

1968 föräras de Kooning med en omfattande retrospektiv utställning i hemlandet, på Stedelijk Museum, i Amsterdam. De Kooning hyllas som den förlorade sonen, han har inte besökt Nederländerna en enda gång sedan han flyttade till USA som mycket ung, drygt 40 år tidigare. Utställningen visas också i London och New York, följande år.

”I can’t get away from the woman. Wherever I look, I find her” säger konstnären vid denna tid. 1960-talets kvinnor är ljusare, luftigare och målas ton i ton, jämfört med de tidigare. Säkerligen spelar flytten till East Hamptons roll, nu finns ljuset, himlen och naturen ständigt närvarande. Det ungdomliga revolterandet har djupnat i en mognare hållning och kvinnornas figurer är lättare, mer upplösta. de Kooning placerar nu några av kvinnorna i sina målningar i naturen, de omges av tydligt gröna toner som för tankarna till grönskan utanför ateljéfönstret. Konstnären vill som han säger komma ifrån höger och vänster, upp och ner – allt ska flyta! Auktionens målning ”Woman” utfördes omkring 1965. Det är en delikat målning, en stark företrädare för de Koonings mogna måleri. Mot den pärlemofärgade kroppen står vegetationens klara gröna i stark kontrast. Även den sjö, som konstnären cyklar ner till varje morgon, finns med i verket. Friska blå toner bryter igenom och spelar mot gräsets gröna och kvinnokroppen till höger.

Willem de Kooning anses som en av de allra viktigaste abstrakta expressionisterna, trots att han aldrig fullt ut hängav sig åt den rena abstraktionen. Det figurativa och kroppsliga stod honom nära, liksom färgens betydelse för det avbildade. Med sina ofta till formatet stora målningar undersökte han förhållandet mellan färgen och figuren – och kvinnan var för de Kooning en aldrig sinande källa till inspiration. Han återförenades också med sin passionerade ungdomskärlek Elaine och de levde tillsammans ända till hennes bortgång 1989. Kanske är det det mänskliga inslaget, det ständigt närvarande livet med kärleken som yttersta fyrpost, som gör att de Koonings energiska måleri känns aktuellt än idag.