Peter Tillberg

Ola Billgren skriver om Peter Tillberg i samband med utställningen på Galleri Östergren, Malmö, 1970:

"Vintern 1967-68 målade Peter Tillberg sitt hotellrum i London. I bild efter bild återger han rummets enskildheter: kaminen, sängen, bordet, fåtöljen…
När en målare avbildar tingen omkring sig är han oftast inspirerad av den filosofiska, sensuella eller dekorativa balett som hans fantasi får dem att uppföra. Tingens villighet att inordna sig i ett bildmässigt mönster blir ett slags förutsättning för målningens tillkomst. Vad som fick Peter Tillberg att måla sitt hotellrum är något av ett mysterium, för han tycks varken ha drivits av lusten att leka med elementen eller av någon uttalad naturalistisk eller social ambition.

En verklig naturalist som målar sitt klädskåp bemödar sig om att få med så många av skåpets detaljer som möjligt, ofta i ett bestämt ljus. Peter Tillberg redovisar ganska summariskt vad han ser – som en målare som vill undvika oväsentligheter. Ändå är det svårt att i hans bilder spåra någon strävan utöver den att avbilda. Hans klädskåp är vid första påseende reducerat till att representera blott och bart sin primära praktiska funktion – något att hänga in kläder i, och det samma gäller för möblerna i de övriga bilderna.

Men om stolen bara är sittplats, sängen bara liggplats och kaminen bara värmekälla, hur kan målaren då, som han säger, ha upplevt en identifikation med dessa objekt, så starkt att den låg på gränsen till förblandning?

Han fann efter att ha målat kaminen att han också måste måla 'hur det var att vara kaminen – hur kaminen såg'.

Den första bilden visar kaminen utifrån sedd utifrån rummet, den andra visar gallret i kaminens framsida sett inifrån. Tillsammans betecknar de båda bilderna en upplevelse av ganska skrämmande innebörd. Ty även om målaren sökt fånga kaminens 'själ', visar det sig att ”'själ' är just vad den saknar.

Denna slutsats frammanar en annan bild: bilden av en person som förflyttat sig från rummets mitt in i kaminens plåthölje.

Alla tingen i 'hotellsviten' är framställda som vore ansikten, symmetriska, orubbliga som ett Medusahuvud. Och vad som sker när målaren förflyttar sig in i kaminen är endast att ett nytt, likadant ansikte visar sin oberörda yta.

Det hör kanske inte till ovanligheterna att en konstnär speglar sitt jag i tingens skala, men ytterst få lär ha gjort det med en sådan total inlevelse och ett sådant förkastande av all retorik som Peter Tillberg.

I målningarna från senare tid har inträtt en viss förändring, bl.a. har människan kommit in i bilden. Och det är knappast förvånande att denna människa – oftast en mansperson - huvudsakligen består av sina kläder: en 'skyltdocka' utan huvud och händer.

Denna mörka kostym, oklanderligt vita skjorta och välknutna slips, tycks finnas till bara för att frammana intrycket av en inre tomhet. Och här blir plötsligt tingligheten i Peter Tillbergs måleri meningsfull, liksom det kastas ett meningsfullt ljus över försöket med kaminen. Det är inte längre frågan om att identifiera sig med ett inre som nödvändigtvis måste vara tomt (tingens inre) som att avslöja en brist på mänskligt innehåll.

Jag tror att det problem som Peter Tillberg sysslar med och som kanske varit svårast för honom själv, är den endimensionella människan. Hans måleri är hela tiden en kamp för klarhet – därför är det aldrig meningslöst."