Leander Engström lärde sig att måla kvinnokroppen och att fånga uttrycket, ”l’expression” av Henri Matisse på 1910-talet. Till ”Académie Matisse” i Paris kom Engström 1908 tillsammans med sin norrländska konstnärskamrat Hadar Jönzén. Flera andra svenskar var redan inskrivna på den sedermera så berömda konstskolan som var inhyst i ett gammalt kloster, ”L’ancien couvent de Sacré-Coeur", vid Boulevard des Invalides; Arthur Carlsson-Percy, Einar Jolin, Tor Bjurström, Birger Simonsson, Carl Ryd och Isaac Grünewald. Henri Matisse beskrev ”det nya måleriet” och sina teser i den franska konsttidskriften ”Grande Revue” med orden;
”Genom att stödja sig på färgernas släktskap och kontrastverkningar kan man nå angenäma effekter”
”När jag vill måla en kvinnokropp: söker jag först fånga gracen och behaget, men det är tydligt, jag får inte nöja mig därmed, jag måste ge något mer. Jag måste understryka kroppens betydelse genom att träffa dess avgörande linjer. Charmen som finns inneboende hos tavlans figur blir kanske härigenom mindre tydlig vid första anblicken, men den frigöres i det långa loppet”.
Inspirerad av Matisse läror och fylld av konstupplevelserna i Luxembourgmuseet, hos Bernheim Jeune, Durand-Ruel och i privatsamlingar som Gertrud Steins, återvände Leander Engström 1909 till sitt älskade Norrland. Fester och storstadsliv hade tagit på hans krafter och han informerar kort och gott sina vänner i Paris, ”Nej, det här går inte. Jag måste få frisk luft i lungorna och känna fjällriset under skosulorna, annars är det fara för att jag förgås”. Engström packade sin kappsäck och begav sig hem, hem till Norrland och Lappland. Där fanns allt han behövde för att fortsätta med måleriet; sagan, myten och luften. Med hjälp av Matisse läror och det norrländska ljuset tillkom flera friska konstverk som han sedan kände sig redo att ställa ut. Tillsammans med några konstnärsvänner skapas gruppen ”De unga” som ställer ut tre gånger på Hallins Konsthandel på Drottninggatan i Stockholm, dock med blandad framgång. Svenskarna var inte riktigt mogna för det fauvistiska och moderna, kritiken var bitvis svidande även om en och annan skribent såg framtiden i det expressiva måleriet. 1912 bildas en ny grupp, ”De åtta” med bl a Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström som har sin första utställning på Salong Joel på Hamngatan. Äntligen börjar de privata samlarna få upp ögonen för den nya konsten, Prins Eugen förvärvar flera av Leanders målningar, bl a ”Liggande modell med päron och ros”. I målningen har Leander Engström skapat en romantisk lyrik med Matisse palett och komposition, men med ett nordiskt säreget ljus. Samma utstrålning återfinns i den aktuella ”Dansöser” (möjligen med titel ”Varitédansöser” från början), tillkommen samma år, 1912. ”Dansöser” kan ha varit en av de konstverk som Leander Engström ställde ut på Salong Joel, ett av dem som han hemförde från Paris i maj 1912 då han efter en kortare tid i Paris återvände för att förlova sig med sin älskade Maria Edlund.

I sann fauvistisk anda har varma och kalla färger applicerats sida vid sida och dansöserna är framställda med stor charm, långt ifrån det ”gammeldags”, verklighetsavbildande måleriet. ”Gracen och behaget” som Matisse önskade är däremot något som Leander tagit till sig fullt ut! Den främre dansösens flortunna rosaröda kjol är målad med lätt pensel, skirt, nästan transparent. Flickornas rörelser är gracila och ger fin rörelse åt hela kompositionen. Ofrånkomligt tänker man på Renoirs balettflickor när man ser ”Dansöser”, säkert hade Engström sett även dessa berömda ballerinor i Paris och velat göra en ”nordisk variant” på motivet.
”Dansöser” har funnits i släktens ägo så länge den nuvarande ägaren kan minnas, vilket sträcker sig närmare 90 år tillbaka i tiden. "Varitédansöser" var med på den legendariska "Expressionistutställningen" på Liljevalchs Konsthall 1918, kat nr 5. Även på de senare, under 1900-talet arrangerade utställningarna där Leander Engströms måleri visats har publiken givits möjlighet att få njuta av detta fauvistiska mästerverk.