Ann Edholm

Att lära känna Ann Edholms konst är en fascinerande resa. Enkelheten, det monumentala formatet är vid den inledande bekantskapen obekant, nästan provocerande. Dukarna är slutna, monokroma och bildelementen så hårt stiliserade att de knappt är igenkännbara. Det finns ett allvar och en pondus som kan verka mycket respektingivande för en betraktare. Men här lurar liv och historia.

Det gränslösa självförtroendet, denna “overallness” ter sig tämligen främmande i svensk konst och dessutom utövat av en kvinnlig konstnär som inledde sin bana under sent sjuttiotal förknippad med feministiskt uppvaknande och politiska yra. Ann Edholms kreativa familj tycks istället återfinnas bland de amerikanska storvulna men tystlåtna minimalisterna, som till exempel Barnett Newman och Robert Smithson. En närmare släkting som bör nämnas är Olle Baertling.

Det var under det tidiga nittiotalet som tiden kom ikapp Ann Edholms konst. Diskussionen om måleriets död gick varm på kultursidorna och seminariekvällarna. Idag kan man skratta åt det på samma sätt som åt millenniebuggen och konstatera att påståendet var befängt. Men de stundtals heta samtalen ledde till ett fruktbart sökande efter konstens mening och natur och måleriet fick en välbehövlig skjuts ut i det utvidgade fältet. Ann Edholms självklara måleri utgjorde i sammanhanget en gnistrande självständig ö gentemot hela frågan om måleriets relevans i samtiden. Hennes enorma dukar rymmer och omfattar allt. De utgör derivat eller essens av medeltida symbolik, grottmålningars magi, gyllene snitt, modernistiskt gudsförakt och populärkulturens detronisering av kanon. Som gåtfulla milstolpar som mäter ut tiden åt oss. Här är vi NU.

Målningen "Die" är på många sätt typisk för Ann Edholm, formatet och den gäckande leken med en fyrsiding ovanpå en annan. Assymetrin ger målningen skenbar rörelse och det svarta är som en port. Eller en kista? Stramheten och precisionen är lika respektingivande som ett grekiskt tempel. Ann Edholm har kontakt med alla sina vänner i konsthistorien. Det är samma känsla av trygghet och tidlöshet.

I år fick Ann Edholm andrapriset från Carnegie Art Awards jury, en av världens mest prestigefulla utmärkelser. Det må vara ett formellt erkännande av hennes oförskräckta, självklara och djupt originella måleri.