Målningen ”Brickan” har en härlig historia som bevarats i minnet hos släkten. Målningen tillkom när Inge Schiöler bodde i Strömstad, i barndomshemmet hos sin mor Anna. En dag 1933 kom några damer från en välgörenhetsorganisation på besök, de frågade Inge, som de känt alltsedan barnsben, om han kunde tänka sig att ställa upp i det godas syfte och dekorera en träskiva som de tänkt sig som en bricka för utlottning. Inge, som alltid ville vara snäll och ställa upp gjorde som de bett om och målade brickan. När mor Anna fick höra talas om det hela bannade hon honom och sa ”inte ska du väl skänka bort dina fina tavlor på det viset!”. Men, skänkt var skänkt, tyckte Inge, så när lotteriet väl gick av stapeln hörde Mor Anna till lottköparna. Hon köpte en endaste lott och vann ! Så blev alla nöjda genom ödets spratt!
”Brickan” hängde på paradplats hos Mor Anna fram till hennes bortgång 1955.
Målningen tillkom kort före det utbrott av psykisk ohälsa som tvingade Inge Schiöler att söka sjukhusvård hösten 1933. Under hänsynslösa självförbrännande arbetsperioder tillkom strålande konstverk och däremellan kom perioder av total improduktivitet. Han drog sig undan och han kände sig avvikande, missförstådd och rentav förtalad. I plötsligt raseri en varm sommardag 1933 förstörde han samtliga målningar i sin ateljé, endast ett fåtal verk från perioden klarade sig genom olika omständigheter, ”Brickan” är en av dem.
Erik Blomberg fann målningen ”utomordentligt dekorativ, med en ostindisk komposition” och Nils Ryndel skriver i sin text om ”Brickan”;
”Med suveränt obekymrat handlag har han brett ut frukt- och blomformerna som plana arabesker mot en enhetligt grågrön fond. Om inte årtalet 1933 funnes vid signaturen hade man gissat på att denna oljemålning, med de mustigt simmiga fläckarna i mättade färger, hade tillkommit 1945 i sjukhuset, där han gjorde en serie praktfulla blomster-gouacher i samma anda – som om de flödade ur ett ymnighetshorn”.

Den tidigare svulstiga ramen som troligen tillkom i Svensk-Franskas ramverkstad 1938 medföljer, en ram som för mor Anna var ett med konstverket.