Otto G Carlsund

Katalognumrets tidigare ägare Dani Liebenfeld har gett följande bakgrund till målningens tillkomst: "När jag år 1934 ville köpa en målning av Carlsund skrev han till mig: ’Du nämnde i ditt brev något om att du ville ha en tavla av mig. Du vet vilken sort jag företräder, så jag behöver inte särskilt varna dig. Men genom att äga en Carlsund blir du nog utsatt för alla medborgares spott och spe. Jag måste emellertid veta ungefär vad du tänkt dig för komposition, storlek och pris. Vill du t ex ha något som jag själv håller på, bör du låta mig göra en musik-bild i blå eller röda nyanser, transparenta övergångar och i en storlek på ungefär 1 m gånger 60 cm. En duk av den dimensionen brukar jag ta och få 600:- kr för. Det är ungefär tre veckors sammanlagt arbete. För en hundralapp t ex kan du få en gouache 35 gånger 25 cm, det är också en vacker dimension fast naturligtvis inte så pampig som den andra’ ”.

Liebenfeld accepterade att köpa den större duken och priset gjordes upp till 250 kr. Först erhöll Liebenfeld den mindre gouachen innan han slutligen införskaffade ”Fuga i brunt”. Kompositionen är en variation på samma tema som Konkretion av Bachmotiv IV. Den vita slingan i denna är i ”Fuga i brunt” ersatt av det silverskimrande valthornet, utan klaffar, just som det såg ut på Bachs tid.

Oscar Reutersvärd har berört hur just Bach inte bara tilltalat utan även influerat såväl Carlsund som andra framstående modernister inom måleri och arkitektur:
”Uppgiftslämnare var Le Corbusier, som jag gjorde två besök hos 1965 […] Den berömda arkitekten berättade att det var indirekt genom Bach som han lärde känna Carlsund. […] Det var i samband med en societetstillställning i mars 1924, där avantgardistisk konst visades, ackompanjerad av modern musik och poesiläsning. Le Corbusier berättade: ’[…] Då slog jag till reträtt. Ute i tamburen stötte jag ihop med Carlsund […] Vi lämnade tillsammans tillställningen, eniga om att vi inte gillade sådan musik och om att vi behövde ta oss ett glas. På kaféet kom det fram att vi var Bachälskare […] Detta var inget märkvärdigt! Vi var alla Bachfrälsta! Alla avantgardistiska arkitekter! Alla tonsättare! Alla, alla, alla! Vi hade upptäckt den vetenskapligt stränga precisionen i Bachs kontrapunktiska fugor! I dem hade vi en förebild för hur man teoretiskt kunde lösa ett invecklat kompositionsproblem’ ”.

Såväl Corbusier som Carlsund möttes påfallande ofta av den samtida publikens oförstånd. En som dock visste bättre var Dani Liebenfeld vilken konstaterade följande 1942: ”Att uttala sig om konst är inte det lättaste. Jag föredrager helst att enbart njuta av formen och färgen. Ett önskemål har jag emellertid och det är att samlare av modern konst mera villigt ville acceptera den s.k. abstrakta konsten. Jag anser sålunda att en tavla ej behöver förklaras. […] Vi anses ha rättighet att ha vackra mattor och tapeter med njutbara geometriska mönster, vilka ej tarva någon som helst förklaring. Men äger man en Léger, en Carlsund eller en Gösta Adrian-Nilsson, så godkännes den sällan av vänkretsen. Varför måste då alltid en tavla föreställa någonting, är det inte ofta lika vackert med ett stiliserat geometriskt mönster?”