Efter att i början av 1920-talet ha svarat på en annons i Hallandsposten lärde Esaias Thorén känna Sven Jonson. De båda aspirerande konstnärerna sparade därefter ihop tillräckligt med pengar för att börja på Wilhelmsons målarskola i Stockholm 1925.

Mest av allt lockade emellertid Paris dit de båda anlände hösten 1926 för att slå sig ned i konstnärskvarteren i Montparnasse. Trots de bådas sparsamhet räckte dock reskassan bara fyra månader innan det var dags att vända åter till Sverige. Innan dess han emellertid Jonson och Thorén delta i en utställning på ”Maison Watteau” i januari 1927. Den positiva kritiken från utställningen konstaterade: ”Temperament sakna de inte, den tekniska färdigheten är förvånansvärt långt driven. Jag tror löftets stjärna lyser över de båda ungdomarna…”.

Efter hemkomsten etablerade Jonson och Thorén en kombinerad reklamateljé och målarskola hemma i Halmstad: ”Ett vindsrum hyrdes och våren 1927 etablerades ’Modern reklam’ där även Axel [Olson] deltog. […] Det festades friskt och humorn strålade från ställets värdar. Lorentzon var nu hemma i Halmstad och deltog i aktiviteterna” (Viveka Bosson, ”Halmstadgruppen. Ett kraftfält i svensk 1900-talskonst”, 2009).

Bosson fortsätter: ”Sommaren 1928 fick Sven och Esaias möta GAN som några år framåt kom att utöva ett viktigt inflytande på dem. Det är då de målar sina fartfyllda sportfigurer, konstruktiva plankompositioner byggda på den rytmiska sicksacklinjen som t.ex. Thoréns ’Tennisspelaren’ 1928, ’Brottare’ 1928-29, ’Dansande matroser’ och ’Sjöman’ 1929”.

Mycket talar för att Bosson i citatet ovan refererar till just ”Diskuskastare” då detta motiv tidigare felaktigt avbildats samt omnämnts i litteraturen under beskrivningen ”Brottare, 1928-29”.

Förekomsten av en förlaga till motivet, utförd i gouache samt signerad och daterad -28, ger på handen att Thorén påbörjade arbetet med kompositionen redan detta år. Thorén har i förlagan, mer eller mindre, kommit fram till oljemålningens slutgiltiga komposition som den ter sig i det året efter utförda motivet. Den strama samt formstränga kompositionen talar i alla dess beståndsdelar postkubismens formspråk som det tedde sig vid slutet av 1920-talet. Den kraftfulle anonyme atleten, vars ansikte vänts bort från betraktaren, har ”frusits” i sitt maximala rörelseögonblick. Rörelsen får därmed en permanent, förblivande karaktär, som uttrycker själva idén rörelse starkare än en momentan skildring.

Idrotten var i början av 1900-talet ett nytt och vitalistiskt samhällsfenomen som blev en viktig del av det framväxande moderna samhället. Thorén har, passande nog, i sin avbildning av diskuskastaren, på ett ypperligt sätt, förevigat atleten enligt modernismens dåvarande principer.