Dick Bengtsson

Intervju med Vera Spalensky, Dick Bengsstons gallerist 1982 - 1989

Som sjuttonåring hoppade Vera Spalensky tillsammans med sin familj av från Tjeckoslovakien och dess kommuniststyre. Fadern, en gång firad violinist, var djupt besviken och det bestämdes att Vera skulle hålla sig ifrån det konstnärliga området. Hon blev matematiklärare. Samtidigt brann hon för konsten och som vuxen, på tidigt åttiotal, öppnade hon ett galleri som kom att bli en av sin tids viktigaste gallerier för samtidskonsten: Galerie Moderne. Genom sitt galleri, där konstnärer som Lars Englund, Elis Eriksson, Lena Cronquist, Asmund Arle och Anders Widoff hade betydande galleri, kom hon i kontakt med Dick Bengtsson. Vår tids troligtvis mest gåtfulle och inflytelserike svenska konstnär. Vera Spalensky var en av få människor som den skygge och egensinnige Dick Bengtsson kom nära - och troligtvis var hon den sista han mötte.

Dick Bengtssons (1936 - 1989) produktion begränsar sig till ett relativt fåtal konstverk. Hans korta liv är ett skäl, han hade hela livet skral hälsa och tog inte hand om sig. En annan likaledes tragisk orsak till att antalet verk är begränsat är den brand som bröt ut i konstnärens hem och som förstörde ett stort antal målningar 1982.

• Jag träffade honom för första gången i slutet av 70-talet. Han bodde i en nedlagd skola i Voxna i Hälsingland. Det var ett frireligiöst samhälle och en mystiker, en konstnär, som han platsade inte där. Han gjorde skandal. Särskilt när han genomförde sin installation med resväskor som han släppte loss i ån, berättar Vera Spalensky. Byborna tyckte att han var galen.

I den kombinerade ateljén och hemmet utförde han sina första installationer – och collage. Hans förebild var Kurt Schwitters. En natt började det brinna på undervåningen, i skolsalen. Själv sov han en trappa upp. Han vaknade och hoppade ut genom fönstret, bröt benet och slog ut sina tänder. Chocken blev svår och han behövde vård under en längre tid. Att förlora så många av sina konstverk tog honom hårt.

Nu hände det sig ändå så att en enda låda blev bevarad i branden. I sin nya ateljé i Solna, som han fick efter att ha repat sig hyggligt, öppnade han den och fann ett antal av sina collage som var oförstörda.

• Han tog dem och vidareutvecklade dem. Och det är utifrån något av dessa räddade collage som det existerar ett antal omarbetade större verk (bl a det som säljs på vårens Contemporary & Design; Vykort). Han var ständigt sysselsatt med sina collage, minns Vera Spalensky. Jag vill understryka att collagen har han hållit på med enda sedan sextiotalet – hela sitt konstnärskap. Även målningarna är ju lite collageaktiga. Hus och delar ser påklistrade ut.

Det var i det skedet som Vera Spalensky fick idén att kontakta Dick Bengtsson för att ställa ut honom på sitt galleri. Det visade sig lättare sagt än gjort. Inte ens hans föräldrar visste var han befann sig.

• Pappan ringde mig och sa: “Du som brytt dig och ansträngt dig så, nu får du åka och hälsa på honom. Då var han kanske kring femtio. Under ett år åkte jag till honom till hans ateljé, en nedlagd färghandel, med mat, tidningar och cigaretter. I november 1983 kommer han till mitt galleri på Sturegatan och sa: “Nu har jag två målningar”.

Efter det blev han en alltmer frekvent gäst i Veras hem. Han var intellektuell och kunnig inom många ämnen: arkitektur, ny teknik, han var kunnig på alla områden, otroligt allmänbildad. Så fort han hade pengar köpte han böcker. ”Jag blir inspirerad av dåligt måleri – det får jag inspiration av”, brukade han säga .

• När han var i Spanien köpte han en turistaffisch, så kitschigt, solnedgången, havet, stranden. Det inspirerade honom, berättar Vera Spalensky.

Den finaste tiden under deras vänskap minns Vera var när en vän, en samlare, erbjöd Vera och hennes man att åka och vila upp sig i hans villa i Spanien. Själv tyckte hon inte att hon hade tid, men att det fanns en annan som skulle behöva vila upp sig...

• Men det är en konstnär, sa Vera…ditt hem kanske blir förstört av färg och så. Det vågar jag inte ta ansvar för. “Men om du tycker att han ska resa – ja då får han göra det. Det går alltid att måla om.”

Där arbetade han vidare med sina collage, det blev en lycklig men riktigt stökig tid.