Gösta Adrian-Nilsson

”Jag har sökt realisera sjömannens väsen: de brokigt böljande äventyren, den raka, grå disciplinen, den mörka blå viljan och den eldfärgade passionen”. Citatet är hämtat ur GAN:s egenhändigt formulerade förord i katalogen till GAN:s banbrytande separatutställning ”Sjömanskompositioner” på Gummesons konsthall i Stockholm under januari månad 1918. GAN fortsatte sitt förord på följande sätt: ”Till vilken grad jag lyckats kan jag icke avgöra –avgörandet ligger icke i min hand”. En handfull människor vilka på sedvanligt sätt hade en avgörande roll i bedömningen av utställningen var konstkritikerna vilka författade, överlag, kritiska recensioner, till stor del präglade av fördomar. Nils Lindgren skriver: ”Utställningen blev en skrattsuccé. Kåsörerna talade om den stackars Grünewald, som blivit slagen ur brädet, när det gällde att servera vansinnnigheter. Några kritiker kände sig trampade på tårna av katalogförordet och gav igen i samma stil”. (”Gösta Adrian-Nilsson”, 1949). Undantaget utgjordes av Andreas Lindblom i Stockholms Dagblad som omnämnde ”Adrian-Nilssons begåfning” som ”modig och rik” samt konstaterade: ”Om man utan att försöka sig på några djupsinniga tolkningar och funderingar angående motivet helt enkelt frågar sig, om detta är vackert, så synes det undertecknad, att svaret i de flesta fall måste bli jakande”.

Om än Lindblom fokuserade mer på motivens lyskraft samt modernistiska skönhetsaspekter får man ej bortse från det sprängstoff som fanns knapphändigt kamouflerat i de utställda motiven. Jan Torsten Ahlstrand har fördjupat förståelsen för utställningen i fråga: ”Sjömanskompositioner var och förblir en unik utställning, den viktigaste separata och mest konsekvent genomförda GAN någonsin hade. Den ideologiska överbyggnaden till trots var utställningen genomsyrad av GAN:s homosexuella erotik och föreställningar om sjömännen. Hur pass klart detta framstod för samtiden är nu inte lätt att säga. [...] Mot bakgrund av tidssituationen 1918 vill jag påstå, att Sjömanskompositioner inte bara var en av de viktigaste modernistutställningarna i Sverige utan också, indirekt, ett modigt inlägg i samhällsdebatten. GAN kunde givetvis inte tala klartext –istället använde han, nu liksom senare, ett förtäckt symbolspråk i modernistisk form. Den homosexuella subkultur som fanns i 1910-talets Stockholm låg dold under ytan. GAN [...] förde med sin utställning i beslöjad form upp subkulturen till offentlighetens ljus. Han led ofta alla helvetets kval för sin erotiska läggning men vägrade att se sig själv som en andra klassesns människa. Hans bilder kan därför indirekt ses som ett slags homosexuell protestkonst, ett unikum i den tidiga europeiska modernismens historia”. (”GAN. Gösta Adrian-Nilsson. Modernistpionjären från Lund 1884-1920”, 1985).

GAN:s, flerbottnade, intresse för ”de blå”, dvs. sjömännen förtydligas i konstnärens dagböcker där han skriver att det är de erotiska upplevelserna som inspirerar honom till de många sjömansmålningarna. Men, vilket påpekats av Ahlstrand, ”sjömännen, matroserna, med sina geometriskt tillskurna uniformer representerade också den moderna tiden”. (’GAN –den store outsidern i svensk modernism’, katalogessä i ”GAN. Gösta Adrian-Nilsson”, Mjellby konstgård, 2002). GAN:s intresse för matroser förstärks i och med flytten till Stockholm i september 1916 där en viktig katalysator torde ha varit mötet med Edvin Andersson. Lindgren skriver om GAN:s möte med flottisten, tillika II:e eldaren på Fylgia: ”Mötet dem emellan blev upptakten till en livslång vänskap. […] Han [GAN] blev alldeles fascinerad av sjömansuniformens geometri, av förhållandet mellan kragens rektangel och den trekantiga öppningen i halsen, av de traditionella tre ränderna längs kragen och av gradbeteckningarna på ärmen. GAN bestämde sig på stående fot för att måla sjömanstavlor”. (Lindgren, 1949).

Att kunna bestämma den, mer eller mindre, exakta tidpunkten för när GAN ”fastnar för” sin viktigaste motivkrets är nog så intressant. Att dessutom kunna fastställa när GAN visuellt frammanade en av de viktigaste målningarna på den legendariska utställningen 1918 torde vara än mer omtumlande. Detta är dock vad Jan Torsten Ahlstrand, vilken identifierat två akvareller samt tre tuschteckningar i rombisk form i samlingarna på Kulturen i Lund, gör: ”De är sannolikt utförda hösten 1917 och har ett samband med GAN:s första helt abstrakta (nonfigurativa) olja. [...] I dagboken den 31/10 1917 skriver han om svårigheten att måla helt abstrakt: ’Jag målar. Den rombiska duken –Abstrakt- men icke som jag ursprungligen tänkt, helt och hållet lösgjord från det motiviska. Så svårt det är att abstrahera’. [...] Den rombiska duken målade han över. I stället utförde han kort efteråt en ny målning, Roddexercis, ovanpå. Den är också starkt abstrakt och geometrisk men ändå klart figurativ med de vita matroserna som höjer sina röda åror lodrätt i skyn. Årorna speglar sig i vattnet under båten. Idén till målningen fick GAN under en promenad längs Djurgårdsbrunnsviken”. (Ahlstrand, 1985).

GAN skriver själv i dagboken (15/11 1917): ”Där kom en roddbåt över det blygrå vattnet. Den roddes av åtta blå gastar. En underofficer och korpral stodo upprätt i aktern. Årbladen lyftes och blänkte, skuro sina silverstreck i det grå vattnet. Matrosernas ansikten stodo röda i det grå. Där fick jag en idé till en tavla –till den rombiska duken”. På baksidan av kilramen har GAN skrivit ”Rombisk komposition 7/11 1917”, men strukit över detta och istället tillfogat ”22/11 -17 RODD”. Förklaringen är således att ”Roddexercis” rymmer två målningar ovanpå varandra. GAN:s första rent nonfigurativa målning blev i stället den epokgörande ”Abstrakt I”, som ställdes ut på Liljevalchs konsthall i februari 1919. Den rombiska duken, med sina underliggande hemligheter, är emellertid alltjämt att betrakta som ett mästerverk ifrån den banbrytande utställningen 1918 tillika en av GAN:s främsta målningar någonsin. ”Roddexercis” lyftes fram redan i Lindbloms positiva recension av ”Sjömanskompositioner” där anmälaren framhöll ”de lyftade årorna, [...] likt sprutande blodstrålar mot en gnistrande natthimmel”. Om än Lindblom utgjorde ett undantag i den generellt sett negativa bedömningen av GAN:s konst för snart 100 år sedan har vi i dag en helt annan syn på den banbrytande konstnärliga gärning vilken utfördes av ”modernistpionjären från Lund”. Vägledda av konsthistoriker som Lindgren och Ahlstrand samt tydliggjort av en rad omfattande utställningar förmår vi numer att till fullo uppskatta samt värdera Gösta Adrian-Nilssons konstnärliga gärning på det sätt GAN själv förutspådde i det avslutande stycket i förordet i utställningskatalogen till ”Sjömanskompositioner: ”Ty kan en ny skönhet vinnas genom att en nedärvd fördom brytes, då skall denna fördom brytas, ty sådan är lagen, som den motsträviga mänskligheten i alla tider måst tvingas att lyssna till och – slutligen – med tacksamhet erkänna som gåva”. (Gösta Adrian-Nilsson, Stockholm i Januari 1918).