"Målaren och hennes modell III, Matisse"
Signed Lena Cronqvist and dated 1983. Canvas 168.5 x 121 cm.
Galerie Belle, Västerås.
Galerie Belle, Västerås, exhibition no 242, 1983. Label on verso with alternative title, "Målaren och hennes modell I (masken)".
Nina Weibull, "Spegling och skapande. En studie i Lena Cronqvists 'Målaren och hennes modell'", 2006, reproduced in fullpage page 8, and reproduced on page 187 and 200.
MÅLAREN OCH HENNES MODELL
Det som är så ofantligt starkt med Lena Cronqvists måleri är hennes förmåga att spränga och sammanfoga gränser mellan det inre och det yttre. Det handlar om det inre rummet och världen utanför, den egna upplevelsen och den allmänna historieskrivningen, det högst personliga och det allmängiltiga. Och oavsett var hon bestämmer sig för att scenen skall utspela sig, så låter hon nästan uteslutande människans villkor och utsatthet stå i centrum.
Lena Cronqvist har sagt att hon under tidigt 1960-tal inte hade så mycket gemensamt med sina studiekamrater på Konstakademien, de var framförallt intresserade av spontanismen. Det var istället mötet med Francis Bacons målningar i en samlingsutställning på Liljevalchs som gjorde henne djupt berörd. Det hon såg och upplevde så starkt i hans verk var just Människan. Och det är ur den egna erfarenheten och det privata som Lena Cronqvist har sin outsinliga källa till inspiration. Med säregen närvaro har hon skildrat tiden efter sonens födelse, sjukdomstiden som följde, föräldrarnas bortgång, små flickor som först poserade ganska stillsamt och som senare agerade ömsom lekfullt och ömsom grymt och spefullt. Livet och döden låter hon flanera sida vid sida på livets scen. Återkommande genom åren har också i konstnärens oeuvre funnits en ironisk klang, som om Lena Cronqvist är mån om att visa att det hon skapar trots allt bara är bilder och att hennes scenerier enbart existerar som bilder. Verkligheten finns utanför dem.
”Målaren och hennes modell III, Matisse” är daterad 1983. Konstnären har använt sig själv som modell. På så vis finns ju modellen alltid tillgänglig, som hon själv har uttryckt det. I serien med målaren och hennes modell, utförda 1982-1984, ingår flertalet målningar och i samtliga poserar modellen sittandes eller ståendes. Ibland speglar hon sig i en liten handspegel, ibland håller hon spegeln enbart i handen, ibland håller hon i penslar och i andra målningar har konstnären istället fyllt rummet med rekvisita. I den aktuella målningen är rummet svårt att definiera, i mitten står en naken kvinna och skyler sig hjälpligt med ett vitt tygstycke. En mask ligger på golvet och vid hennes fötter står en prickig hund och skäller högljutt i ett försök att fånga hennes uppmärksamhet. Kvinnan är dock inte nåbar, hennes rödsprängda ögon tittar ut förbi betraktaren och blicken verkar ha fastnat i fjärran. Kvinnan tycks fången i sin egen värld och den skällande hunden, den gula lysande solen och de gröna bladen till trots, lyckas inte världen utanför nå henne. Hon har klivit in i sin inre värld dit någon annan inte har tillträde. Kanske väntar hon på den som skall förlösa henne, den som skall bringa henne tillbaka till verkligheten och den skällande hunden? Eller är det spegeln eller penseln som behövs, som om kraften i att vara och existera ligger i kraften att kunna arbeta och måla, i att kunna uttrycka sig.
Alltsedan debuten 1965 på Galerie Pierre i Stockholm har Lena Cronqvist fascinerat och berört med sina starka skildringar av vad det innebär att vara människa. Hennes målningar lämnar ingen oberörd. Bilderna gnager och skaver och kanske beror det på att vi inte helt instinktivt vet hur vi skall förhålla oss till dem som gör att de fastnar och att vi bär dem med oss. I hennes verk ryms både tragik och komik och som få lyckas Lena Cronqvist balansera dessa motpoler på en knivsudd. I ”Målaren och hennes modell III, Matisse”, möter vi en av de mest betydelsefulla konstnärerna av vår tid. Lena Cronqvists betydelse för en yngre generation konstnärer kan inte heller överskattas.
Lena Cronqvist is born and raised in Karlstad. Her interest for the arts came early in her life, and she spent the first year of her studies in England, near Bristol’s Art School. Upon her arrival back in Sweden, Cronqvist began a short-lived education at Konstfack, leaving to study painting at the Royal Academy of Fine Arts. When examining Lena Cronqvist's painting, it delves into "painting" in its more traditional sense. She is indeed a painter in the grand modern tradition, frequently turning to Edvard Munch and Francis Bacon’s art as inspirational sources. Yet she also had numerous art historical references and a deep love for the craft. Cronqvist excelled as a colourist, finding harmony in the most unusual colour combinations – few have managed to paint warmth and cold successfully at the same time. Her subject matter is often perceived as challenging and overly private by many. She often models herself for her art, posing in mundane situations imbued with a sharp psychological character. Her “Modonna-pictures” from the 1970s are a good example of this. She turns our gaze away from the conventional, notably in her portrayal and depiction of girls, which is fascinating. Cronqvist depicts these girls as ugly, simple, and altogether uncomfortable – a great contrast to how woman were normally portrayed in art. In more recent years, Lena Cronqvist has studied the effect of aging, using herself as a study. Moreover, Cronqvist is a very successful sculptor, and several of her works in bronze have been sold great sums in the auction world. She is also gifted in graphic productions, of which “Strindbergsmappen” is the most well-known. Among her most renowned works is "The Betrothal," a paraphrase of Jan van Eyck's symbol-laden painting "The Arnolfini Portrait." In Cronqvist's reinterpretation, artist and husband Göran Tunström are the main characters, with equally weighty symbolism but carrying entirely different meanings. Where van Eyck's painting features a loyal dog, Cronqvist replaces it with a cat—a symbol of independence.
Read more