"Madonna"
Signerad L. Cronqvist och daterad 1976-77. Duk 169 x 125 cm.
Carl-Johan Bolander, är det korrekta namnet på ansvarig utgivare för "Lena Cronqvist", Västerås, 1979.
Lunds Konsthall, "Lena Cronqvist", 3/10-1/11 1981.
Nordiskt Konstcentrum Sveaborg, Finland, "Lena Cronqvist", 10/5-1/6 1986.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Lena Cronqvist", 2/9-16/10 1994.
Tobias Berggren med flera; "Lena Cronqvist". Utgiven av Carl-Johan Bolander, Västerås, 1979. Avbildad helsida i färg sid 68.
Mårten Castenfors; "Lena Cronqvist" SAK’s årsbok 2003, avbildad helsida i färg sid 68.
"Lena Cronqvist: 10.5-1.6 1986", Nordiskt Konstcentrum, Helsingfors, 1986.
Jämför målningen "Modern" 1975, Norrköpings Konstmuseum. Jämför även "Trolovningen" 1974-75, Bukowskis Moderna + Contemporary och Design, 2006, kat.nr. 539:546.
DET ÄR DETALJERNA SOM GÖR DET
Lena Cronqvists målning Madonna från 1976–77 har en sådan laddning, en sådan stark berättelse, att min position ruckas för ett ögonblick när jag återser den, som i förvåning och förundran över att vissa målningar har denna märkliga förmåga att bli så mycket mer än bara färg på duk. Denna målning kan man självklart betrakta och genomsyna med blicken men det är i det närmast fysiskt påtagliga mötet med motivet som allt händer; där man, vare sig man vill eller inte, tvingas in i en vidare och djupare kroppslig minnesmättad upplevelse. Målningen både äger och styr sitt rum – denna målning som nu har lämnat en privat samlares vägg på sin väg till en annan ännu okänd vägg.
För mig, som sedan många år närt ett stort intresse för Cronqvists konstnärskap, är det inte bara ett laddat utan också ett kärt återmöte med verket Madonna och jag kan omedelbart konstatera att den äger samma förunderliga kraft som sin syskonmålning Modern från 1975 som jag då och då återser i Norrköpings konstmuseums fina samling. Målningen Modern är komponerad på ett snarlikt sätt som målningen Madonna men istället för två snarlika kvinnor, varav en är stor och en är liten – så finns i Modern en liten åldrad kvinna i knäet som den större madonnalika huvudpersonen greppar med klolika händer.
Det som kräver och fångar betraktarens uppmärksamhet i både Modern och den aktuella målningen Madonna är all den måleriska omsorg som genomsyrar både det gestaltade rummet, de gestaltade tingen och personerna. I fonden står i Madonna det i Cronqvist-sammanhang välbekanta stora vitrinskåpet med uppradat glas och porslin. Där den röda servisen med sina koppar, fat och kannor och där kristalltillbringaren, den vita porslinskannan med fågelmotiv och kinakopparna. Tillsammans är detta välbekanta föremål fyllda av minnen som lyfter in dofter, måltider, samtal och sammanhang från det förflutna – det goda och onda, det lätta och tunga, det varma och det kalla – i bildrummet.
I förgrunden sitter de två huvudpersonerna som om de vore placerade i ett absolut fokus. Centralt i detta, av tradition heligt klingande motiv, som här ympats med det krasst vardagliga som en söt blåvit blommig blus och ett par oknäppta jeans, är de två gestalternas ögon och dessa ögons blickar. Av de två, som också är ett, skyggar den lilla med huvudet lätt på sned, lite inåtvänd, vemodig och sorgsen. Den lilla, en marionett, en utväxt, något löst sittande som finns där i en tvingande evighet, i en tvingande enhet, med den stora. I kontrast tronar Madonnan med sina rakt hängande armar, en stod med en självklar fjär resning. Tillsammans skapar de två gestalterna en högst osäkrad relation som om de vore sittande helt oförankrade i luften, i ett intet, framför en för oss utbytbar kuliss som signalerar hem. I detta verk finns inget stöd för livet – bara en outtalad fråga om människans utsatta position, om relationen mellan barn och vuxen, mellan nu och då, mellan du och jag.
Målningen som så vackert och så starkt fylls av dessa två samtidigt separerade och sammanfogade kvinnor, kan ses som en nyckel in i, och ett koncentrat av, Lena Cronqvists konstnärskap som år ut och år in, ofta med den egna personen som figurant, sökt svar på livets predikament. För sådana som får kraft av att reflektera över det drama som livet innebär är detta stor konst – alla andra bör lämpligen begrunda något annat.
Mårten Castenfors
Chef/ Liljevalchs Konsthall
Lena Cronqvist is born and raised in Karlstad. Her interest for the arts came early in her life, and she spent the first year of her studies in England, near Bristol’s Art School. Upon her arrival back in Sweden, Cronqvist began a short-lived education at Konstfack, leaving to study painting at the Royal Academy of Fine Arts. When examining Lena Cronqvist's painting, it delves into "painting" in its more traditional sense. She is indeed a painter in the grand modern tradition, frequently turning to Edvard Munch and Francis Bacon’s art as inspirational sources. Yet she also had numerous art historical references and a deep love for the craft. Cronqvist excelled as a colourist, finding harmony in the most unusual colour combinations – few have managed to paint warmth and cold successfully at the same time. Her subject matter is often perceived as challenging and overly private by many. She often models herself for her art, posing in mundane situations imbued with a sharp psychological character. Her “Modonna-pictures” from the 1970s are a good example of this. She turns our gaze away from the conventional, notably in her portrayal and depiction of girls, which is fascinating. Cronqvist depicts these girls as ugly, simple, and altogether uncomfortable – a great contrast to how woman were normally portrayed in art. In more recent years, Lena Cronqvist has studied the effect of aging, using herself as a study. Moreover, Cronqvist is a very successful sculptor, and several of her works in bronze have been sold great sums in the auction world. She is also gifted in graphic productions, of which “Strindbergsmappen” is the most well-known. Among her most renowned works is "The Betrothal," a paraphrase of Jan van Eyck's symbol-laden painting "The Arnolfini Portrait." In Cronqvist's reinterpretation, artist and husband Göran Tunström are the main characters, with equally weighty symbolism but carrying entirely different meanings. Where van Eyck's painting features a loyal dog, Cronqvist replaces it with a cat—a symbol of independence.
Read more