Julia Beck

Motivet till detta nyupptäckta mästerverk är hämtat ifrån floden Risle i Eure i Normandie vid Val St Martin nära Beaumont-le-Roger där Julia Beck var bosatt 1887-88. Floden inspirerade henne till en serie nydanande målningar (B. Wingren, "Tillbaka till Normandie. Nordiska konstnärer i Normandie 1850-1900", 1992, sid 181, 238, not 59). En av dessa, "Sista solstrålen" (Nationalmuseum NM 2618) var föremål för diskussion på ett seminarium i samband med utställningen "De drogo till Paris. Nordiska konstnärinnor på 1880-talet", Liljevalchs konsthall, 16 sept - 6 nov 1988, citerat i M. Olsson, "Julia Beck 1853-1935", 1989, (opubl. uppsats, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet) sid 18, 58, ill. 9: "I 'Sista solstrålen' låter hon ljuset tränga fram genom den mörka skogen och leka över vattenytan mellan näckrosor och vass, det gnistrar av regnbågens färger. Hon använder också underlaget, duken, för att få fram ljus och skugga i vattenytan". Efter avslutade studier vid Konstakademien i Stockholm 1873-78 reste Julia Beck till Paris där hon kom att stanna resten av sitt liv. Beck var en av de första skandinavier som upptäckte den lilla byn Grèz-sur-Loing, belägen några kilometer från Fontainebleauskogen, där hon kom att tillbringa sammanlagt tre år (1882-85). Hon tog från början aktiv del i Opponentrörelsen och var en av de som skrev under den protestskrivelse som inlämnades till Konstakademien den 28 mars 1885. 1882 års impressionistutställning, den sjunde i ordningen, väckte ett stort uppseende i den svenska konstnärskretsen i Frankrike och man diskuterade livligt impressionisternas teknik och färg. Det skulle emellertid dröja ända till omkring 1887-88 innan impressionismens idéer kom att påverka Becks måleri i någon djupare mening, men hon kom då att bli den mest radikala bland svenska konstnärer. I katalognumret har Beck till fullo annammat impressionismens tankegods. Näckrosbladen är återgivna i enskilda penseldrag i ett spektrum av färgnyanser. Beck har fokuserat intresset på vattnets speglingar av den omgivande naturen och atmosfären samt näckrosbladens olika färgskiftningar. Trots att näckrosbladen varierar i färg, förstärks färgskiftningarna under inverkan av vind samt vattnets rörelser. På Konstnärsförbundets höstutställning i Stockholm 1888 var Beck representerad med två målningar varav en var utförd i Val St Martin; "Maj morgon. Normandie - Foret de Beaumont". I sin recension av utställningen gjorde professorn i konsthistoria Carl Rupert Nyblom en analys av målningen, vilken passar väl in även på katalognumret (S. Strömbom, "Konstnärsförbundets historia, Vol. 1, 1945, sid 279, 362, not 418). Trots att han var motståndare till impressionismen hade han ypperlig förståelse för dess idéer: "Julia Becks 'Majmorgon' är ett exempel på impressionismens brist på sanning, ehuru den strävar efter sanning: den ser många fler nyanser i färgen än ett sunt öga kan förnimma, och till sist, gripen av en verklig mani, ett slags självförvillelse, kastar över föremålen ett regn av prismatiskt brutna färger, varmed den bokstavligen sätter dem i lågor, allt under ivran att skildra dem i den fulla glansen av liv, kraft och färg". Motivets likhet med ett av Claude Monets favoritmotiv är slående men tillfällig; Monets första målning med näckrosor som motiv, "Japansk bro över damm med näckrosor", tillkom i hans hem i Giverny först 1889. 1875 hade den franska botanikern Joseph Bory Latour-Marliac anlagt en näckrosdamm i sitt hem i Le Temple sur lot i Aquitaine,; världens första näckrosdamm. Latour-Marliac inledde där experiment med att korsa den franska vita näckrosen med exotiska färgrika exemplar. Bl. a. importerade han röda näckrosor från sjön Fagertärn i Sverige. Hans korsbefruktningar ställdes ut på Världsutställningen i Paris 1889 där de väckte sensation och bl. a. sågs av Monet. Även Beck torde ha haft tillfälle att beskåda dessa, då hon var representerad på den svenska avdelningen med en målning. Kompositionsmässigt visar målningen likhet med en målning av Per Ekström "Franskt landskap med näckrosor", odaterad men utförd 1889 (M. Hofrén, "Per Ekström. Människan och målaren", 1947, sid 152-153, fig 51; utst. kat. Nationalmuseum, "Impressionismen och Norden", 2000, sid 32, ill. 43). Från 1884 umgicks Beck periodvis flitigt med Ekström i Normandie. Ekströms målning, vilken är unik i hans produktion, är till skillnad mot Becks utförd i en realistisk stil. Att intresse för näckrosor låg i tiden visar även en målning av Bruno Liljefors, "Änder", utförd under hans återbesök i Grèz-sur-Loing 1887, vilken visar ett utsnitt av floden Loing med en vattenyta täckt av näckrosor (B. Lindwall, "Konstnärskolonien i Gréz", 1993, avb. sid. 124). Becks målningar utförda i Val St Martin är utförda i en ljus färgskala, inte sällan inbäddade i ett slags dis vilket enligt en fransk betraktare ger de en nordisk sinnesstämning: "Elle a l'âme de Swedenborg". Klart är att det vilar något melankoliskt och drömmande över hennes flod-, sjö- och skogslandskap utförda under denna period. Hennes uttryck kan emellertid i lika stor utsträckning ses som ett resultat av direkta naturstudier. Den höga luftfuktigheten i Normandie under sommaren svepte in vegetation och terrängformer i ett utjämnande dis. Per Ekström har noterat detta i ett brev: "I Sverige skulle jag aldrig kunna lära mig måla sol - man har så svårt att se den, luften är så klar, si, men i Normandie är luften disig, och där såg jag solens skimmer i töcken och på havet". Julia Beck gav gärna sina målningar en form som ger tydliga associationer till den japanska konsten, som just hade kommit att bli på mode. I likhet med japanskt kompositionssätt lade hon även gärna horisonten högt.