Waldemar Lorentzon

Den 8 februari 1924 anlände Waldemar Lorentzon och hans kusin Erik Olson till Paris. Den kosmopolitiska dynamiken i den franska huvudstaden gjorde starkt intryck på de båda unga konstnärerna. Den 1 mars flyttade de till skulptören Källströms två rum på Rue Notre-Dame-des-Champs 86, en välkänd adress i konstnärskretsar. Isaac Grünewald hade ateljé en trappa upp, alldeles intill kompositören Gösta Nystroem. Märkvärdigast av allt, emellertid, var att ingen mindre än Fernand Léger hade sin ateljé mitt över gården. Ett par dagar efter inflyttningen blev Lorentzon och Olson presenterade för Léger vilken förevisade sin ateljé. Upplevelsen blev avgörande för de unga konstnärernas fortsatta utveckling under 1920-talet. Légers kubistiska måleri kom att utgöra en viktig impuls samt inspirationskälla och de båda absorberade mästarens teorier när de började som elever i Fernand Légers skola ”Academie Moderne”.
Viveca Bosson beskriver det hela i ”Sex sökares vandring – alltid på väg”: ”Lika väsentligt som lärdomarna i akademin var kanske det andliga klimatet kring Léger, som Walle och Erik dagligen inandades. Buren av efterkrigstidens hoppfulla vilja att bygga upp ett nytt mera mänskligt samhälle, där skönhet och funktion smälte samman till en enhet, bekände sig Léger nämligen till ’den nya andan’, esprit nouveau, som ur tidens krav växte fram till en universalistisk rörelse. Den hade sitt högsäte i Montparnasse hos arkitekten Le Corbusier och målaren Ozenfant, ’Purismens fäder’, vilka genom tidskriften ’Esprit Nouveau’ 1920-25 sökte sprida dess yttringar inom alla kulturgrenar, även musik, litteratur, film, vetenskap, design etc…Hoppet stod till ’ordning, renhet, klarhet’. På botten jäste drömmen om att med hjälp av teknikens framsteg skapa en ny människovänlig urbanism, präglad av Le Corbusiers skulpturala och funktionella arkitektur. Man hoppades också få dekorera de väldiga murytorna i lysande färger för att liva upp stadsbildens grå tristess. Mitt i denna våg av entusiasm och strålande framtidsvision levde Walle och Erik”.
Léger förde över sina idéer till eleverna och inspirerade de att uppfatta de plastiska formerna i den närmaste omgivningen: trafikskyltarnas skivor, fabriksskorstenarnas tubformer m.m. Eleverna lärde sig att bygga upp bildytorna med arkitektoniska storskaliga former samt avgränsade volymer i rena klara färger. I ”Parisiska gatumusikanter” omsätter Lorentzon Légers lärdomar i praktiken. Musikanternas kroppar har antagit smått plastiska former där färgfälten är klart avgränsade och kontrasterar mot varandra med tydlighet. Bakgrundens stadssilhuett är även den präglad av de dåtida tankarna kring måleri i sin starkt förenklade skepnad med klart avgränsade former.
Kompositionsmodellen samt formspråket känns igen från andra verk av Lorentzons konstnärskollegor utförda under 1920-talet. Bland annat ”Italienska soldater” av Erik Olson utförd 1924 uppvisar påfallande likheter med Lorentzons målning. År 1925 målade även Esaias Thorén motivet ”Musikanterna”. I denna målning är det inte bara motivkretsen utan i stor utsträckning också det kubistiska anslaget med kopplingar till Léger som är mest påfallande.