Evert Lundquist har sagt: ”Färgens skönhet har att göra med de föremål som bär den” och vidare ”Den tjänar frammanandet av dessa föremål”.

Lundquist kom från en borgerlig 1800-talsmiljö men han sade själv att den också var varmhjärtad och omärkligt sträng. Han fick redan som barn komma ut i Europa och uppleva 1:a världskrigets utbrott. Han studerade konst i Tyskland och Frankrike och återvände så småningom hem för att gå på Carl Wilhelmsons målarskola. År 1925 antogs han till Konstakademiens målarskola där han för övrigt blev professor i måleri 35 år senare.

Han markerade tydligt sin rot i traditionen och samtidigt ett ointresse för samtiden. Lundquist stod på klassisk grund, som ung konststudent beundrade han de stora mästarna: Rembrandt, Tizian, Fidias (Parthenonfrisen), Poussin, Daumier och Cézanne. Ingres var hans förebild vad gällde teckning. Koncentrationen på enstaka föremål präglade också hans grafiska verk, gjorda med torrnål eller etsning. När det svenska konstlivet på 50-talet fokuserade på”Nyexpressionismen” tolkade man Lundquists måleri som expressionistiskt. Man hade då endast beaktat målningarnas ytor och inte insett deras djup. Evert Lundquists förhållande till traditionen går inte att förstå om man bara håller sig till hans beroende av det förflutnas former. På djupet handlade det om något helt annat. Det är inte Rembrandts sätt att lägga på färg som är miraklet utan det liv som färgen bär fram – en inre kärna som strålar genom färgen. Samtidigt har han betraktats som avvikande i den meningen att man inte har kunnat inordna honom under en stil eller på ett rimligt sätt kunnat knyta honom till en krets. Det solitära eller monolitiska draget har funnits såväl hos individen som i motivvalen.

Lundquists konstnärliga genombrott ägde rum 1941, vid nästan 40 års ålder, med en utställning på Konstnärshuset. Efter stora framgångar hos såväl publik som konstkritiker hängav han sig åt ett måleri som kännetecknades av tjockt pålagd färg, starkt förenklade former och en ofta monumental verkan.
Han arbetade sällan direkt inför motivet; modellen var ofta just en föreställning. Ibland visste han på förhand vad han skulle måla men lika ofta lydde han impulser som tycktes komma ur materialet. Evert Lundquists pastosa måleri uppstod i sökandet efter en djupare likhet. Under arbetets gång kunde en och samma målning föreställa flera olika föremål. Den pastosa färgen hade också ha flera olika funktioner. I Lundquists mest ljusfyllda målningar är steget mellan ljus och skugga mycket litet. Han tycks ha haft en motvilja mot alltför starka kontraster, om nu en målning hölls i en mycket ljus helhetston kunde det vara svårt att åstadkomma steget från ett vitt till ett ännu vitare - men genom en klick av vit färg kunde detta åstadkommas, färgen reflekterade mer ljus och valören höjdes. Det vibrerande ljusskimret i många av Evert Lundquists målningar skulle vara otänkbart utan den pastosa färgen. Konstkritikern Gotthard Johansson skrev om Lundquists måleri: ” …”Som ännu inte svalnade lavaströmmar väller färgen i tunga flöden över duken och kristalliserar i ljusbrytande skikt” .

Stolar har ofta förekommit som motiv i konsten, oftast med en symbolisk innebörd. Vincent van Goghs expressionistiska stol från 1888 var en bild av van Gogh själv, trasig, enkel och försedd med en pipa.
Evert Lundquists stol från 1955 är däremot bara en stol, en form, en studie av ljusreflexer. Den väcker just därför vår nyfikenhet och vårt intresse. Många av målningarna från 50-talet röjer en benägenhet att vara så enkla och klara som möjligt, att riktigt stå på jorden. Stolen har istället ett dramatiskt uttryck: genom det ur fonden framvällande starka ljuset har stolen fått karaktären av en vision. Lundquists penselskrift vittnar skenbart om ett häftigt och spontant drivet måleri, men troligen har hans vakande ögon vilat länge på målningen och väntat in de möjligheter som låter sig manifesteras i bilden. Han målade för övrigt ytterligt långsamt.

Genom sitt visionära och samtidigt nästan utmanande enkla måleri blev Evert Lundquist den sannolikt mest betydande konstnären i sin generation och med största säkerhet den mest självständige.
Han beskrev själv sitt arbete på detta målande sätt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.”