Gunnar Asplund torde räknas som en av de mest betydande och ledande arkitekterna under mellankrigstiden, såväl i Sverige som internationellt. Asplund ses som en av de främsta företrädarna för 1920-talets nordiska klassicism, med Skandiateatern (1922) och Stockholms stadsbibliotek (1928) som framstående exempel. Han var också en av pionjärerna inom funktionalismen, som han introducerade i Sverige i och med Stockholmsutställningen 1930, där han var huvudarkitekt.