Carl Milles

Efter att under två decennier haft Cranbrook, USA, som hemadress var Milles en välkänd och uppburen kulturpersonlighet i Förenta Staterna. Henrik Cornell ger i en publikation från 1963 följande redogörelse för Milles populäritet och status: "Amerika hade givit honom erkännande, ära och varm vänskap. Som hedersmedborgare i Förenta Staterna, hedersdoktor vid flera av landets universitet och medlem av dess akademier och lärda sällskap hade Milles blivit en offentlig person. Han kallades 1947 tillika med Thomas Mann och Frank Lloyd Wright till medlem i National Institute of Arts and Letters, men var också en populär figur i vida kretsar, där man inte kände honom personligen". Milles själv kunde emellertid inte fullt ut njuta av framgångarna och erkännandena. Tvivel ansatte honom tidvis och framförallt fanns en ständigt närvarande oro över de för ekonomin så betydelsefulla beställningarna av hans arbeten. 1949 fullbordas emellertid ett arbete i Des Moines, Iowa. Fontänfiguren i fråga, "Människan och Pegasus" var också ett av de få större verk som Milles fick realisera dessa år. Inspiration till verket hämtade Milles från den antika historien om musernas bevingade häst Pegasus som Bellerofon lånade för att bekämpa vidundret Chimaera. I sitt arbete har Milles på sedvanligt sätt utformat skulpturen utifrån sin egen karakteristiska personliga tolkning. Erik Näslund beskriver i sin biografi över Milles verket enligt följande: "Hästen i hans framsusande flykt hade ju Milles redan fångat i början av 20-talet i sin Bevingade häst och senare även i Pony Express, men här har Pegasus fått sällskap av människan och det kan väl inte tolkas på annat sätt än att Pegasus/Poesien hjälper människan att frigöra sin ande. Milles har fångat ögonblicket med segerlyftet då Bellerofon styrde Pegasus rakt upp mot himlen. Milles ställdes inför svårigheten att gestalta den tyngdlagsbefriade rörelsen. Verket är ett av konstnärens allra radikalaste försök att trolla bort tyngdlagen. Hästen flyger diagonalt upp. Ytterst på hans övre vingspets balanserar Människan på ena fotspetsen i en med hästkroppen parallell diagonal. Den minimala vilopunkten ger maximal upplevelse av flykt, liksom att de två figurerna ses i perspektivet underifrån". Kompositionen ger i sin helhet uttryck för formen av en extatisk flykt som ett uttryck för den konstnärliga inspirationens hänryckning. Henrik Cornell återigen upplevde kompositionen avslutningsvis på följande sätt: "Riktningen framåt betyder allt såväl för mannen som för hästen. Glömska av omgivningen ila de mot ett mål, som till slut kanske döljer sig i själva strävandet. Milles såg i Pegasus människans bundsförvant för andens frigörelse".