Redan i mitten av 1800-talet, då friluftsmåleriet fick sitt genombrott i Frankrike, blev det vanligt bland Paris konstnärer att lämna stenstaden under högsommaren, då hettan blev för påfrestande, och bege sig till lummiga skogsområden i stadens utkanter. De svenska målare som anlände till Frankrike under 1870- och -80-talen följde samma mönster. Några – som August Hagborg, Ernst Josephson och Per Ekström – reste gärna till Atlantkusten och platser i Normandie och Bretagne, medan andra – exempelvis Carl Fredrik Hill – föredrog de skimrande atmosfäriska dagrar som kunde uppstå i de fuktiga flodlandskapen runt skogarna Bois-le-Roi och Fontainebleau strax söder om Paris.

I början av 1880-talet kom en liten ort i Fontainebleauskogens utkant att bli särskilt populär bland skandinaviska konstnärer: Grez sur Loing. Där uppstod så småningom en regelrätt koloni av skandinaviska målare, författare och skulptörer, bland dem Karl Nordström, Nils Kreuger, Carl och Karin Larsson, Bruno Liljefors och Julia Beck. Även August Strindberg hälsade på ibland.

Anshelm Schultzberg anslöt till Grez-kolonin i ett ganska sent skede, då merparten av de så kallade Opponenterna redan rest hem igen. Schulzberg tog aldrig någon aktiv del vare sig i opponentrörelsen eller i Konstnärsförbundet. Under sitt sista år vid Konstakademien i Stockholm 1889 hade han lyckats erhålla det eftersträvade resestipendium som möjliggjorde vidare studier utomlands och det är därför förståeligt om han upplevde lojaliteten mot akademien som viktigare än att stödja sina äldre konstnärskollegor i deras reformsträvanden. Men till sinne och konstsyn hade Schultzberg förmodligen mer gemensamt med opponenterna än med akademisterna och han får räknas som en av de främsta anhängarna av franskt friluftsmåleri. I sin iver att frigöra sig från den akademiska traditionen för landskapsmåleri gick han längre än många andra och några av hans verk kan närmast beskrivas som renodlat impressionistiska.

Samtidigt beundrade Schultzberg flera representanter för den franska akademiska linjen, i synnerhet Jules Bastien-Lépage, som genom att komponera in figurgrupper med modeller från det arbetande folket i sina friluftsscener adderade en socialrealistisk aspekt till sina motiv.

Schultzbergs biograf, Otto G. Carlsund, har på pricken analyserat det sätt på vilket Schultzberg lyckas förena de två riktningarna i sitt friluftsmåleri. Han talar om ”impressionistisk realism”, en ny sorts realism som ”skilde sig från den gamla däri, att motivets små detaljer offrades för de stora volymerna. Man släppte efter kravet på den objektiva exaktheten för att istället skapa en helhetsverkan, och därmed nå det intryck man fick efter ett hastigt ögonkast på motivet. Detaljstudiet fick inte inkräkta på helheten.” (Otto G Carlsund, "Anshelm Schultzberg", 1937, sid. 78). Carlsund tycks inte ha känt till den aktuella målningen "Fontainebleauskogen i sommarljus", eftersom han kallar den snarlika målningen "Fontainebleauskogen i höstsol", vilken daterats augusti-oktober 1889, för Schultzbergs ”första på fransk botten” (Ibid, sid. 77). Den ovan citerade karaktärsbeskrivningen kan dock mycket väl tillämpas på båda målningarna.